Finns det något bättre än bra jävla musik?
Jag tror faktiskt inte det. Musik är en konstform och som med alla områden finns det guldkorn och salthögar. Ingen käkar salt. Skickar jag min spellista till någon säger de antingen att det är jävla gubbrock och drar eftersom början råkade fyllas med Rolling Stones. Men om de faktisk lyssnar på det brukar det låta "varför sa du inget om det här?
(I sällsynta fall gillar de inte sånt. De människorna räknas inte)
Så, varför inte rada upp en fin lista med vad som kännetecknar bra musik? Tio asviktiga punkter om du inte vill spela modern proggresiv jazzpunk. (Musikskämt! Progressiv: Bryt genrens gränser. Jazz: improvisera och skit i ackord och punk: skit i allt.)
Först ut, är stycket välutfört? Är bandet gjort av riktig svarta musiker som lirat jazz hela livet eller några avdankade konstfack-idioter som spelar in på mobilen "för konstens skull" ? Oavsett musikstil, som jag contrary to popular belief faktiskt inte bryr mig nämnvärt om då jag dreglar till Meshuggah och The Who oavsett, så ska stycket vara fritt från brus, missade noter och skit som inte tillför något till kompositionen.
För det andra, utnyttjas alla möjliga element såsom komposition, takt, harmoni och tonalitet? För att bli bra måste absolut inte alla element utnyttjas och exploateras av USA för oljeintressen, men det är en förutsättning att man inte baserar låtens braighet på att ha världsbäst taktkänsla för att sedan totalt skita i tonalitet och dylikt. Gör inte som simonkäll, skit inte i allt och kalla dig tranceproducer.
Tredje punkten är riktad till dig som lyssnar på texten mer än musiken. Vad är det för fel på dig? Dansa och ös. Attraherar texten mer så är det poesi, inte musik.
Fjärde, är verket en stor komplicerad struktur som klarar av att hålla uppe allt med hjälp av elementen? En bra melodi sänks enormt av en dålig rytmsektion. Bra skit får elementen att bli något större än summan av det hela.
Femte, väcker det känslor på flera nivåer, spirituellt, emotionellt, kanske rent själsligt? Dras man till verket på flera nivåer är det riktigt bra.
Sjätte, och kanske enklaste punkten, får den dig att börja dansa? Om jag skulle vara musiker själv skulle jag aldrig släppa något som inte gick att dansa loss till. Det måste vara den mest fundamentala punkten för att något överhuvudtaget ska få klassas som musik och inte oljud.
Sjunde, blandas igenkännbarhet med ny mark? För att göra det enklare för dig som läsare, all musik är förutsägbar på något sätt. I förhållande till verkets längd måste även dessa igenkännbara element falla på rätt plats vid rätt tidpunkt för att inte verka allt för jazzigt och hemskt.
Åttonde punkten som antagligen skiljer okej från helgrym är om stycket håller tidens test. Går det överhuvudtaget att lyssna på ett år efter utan att det blir dåligt? Och om det gör det, väcker det nya känslor eller får du en känsla av dêja vu?
Sista punkten, får du en allmän känsla av lycka och allmän fulländning när du lyssnar på det? Precis som "du blir vad du äter", lyssnar du på skit (enligt dina egna öron) så blir du antagligen inte så jävla skön.
Det blev bara nio punkter, men det skiter jag i.
Punkt 3! Stämmer så jävla bra. Dock när det är musik jag inte gillar så brukar jag nämna texterna när det är musik jag tycker är löjlig. Det är impregnerat i min skalle att om låttexten innehåller både ordet fitta och hora så är det ingen bra låt. Oavsett själva "musiken". Fast det kan även mycket väl vara så att de såkallade (som jag kallade) "fittskrivarna" helt enkelt inte kan skapa riktig musik. Eller vad tror du?
SvaraRadera