Bäste Johan Hassen Khemiri,

Med anledning av följande krönika så funderar jag på varför folk måste vara i vägen. Hela tiden. Vad är det för fel på er? Antingen går ni långsamt utan att veta om det, eller så hör ni ordet polis och tänker "fan, dessa jävla grisar".
Det är alltid polisens fel. Polisen fick dem att köra ner mellan en avstängd bro och drunkna. Polisen sköt ihjäl honom. Polisen skickar mig till en säker dödsdom. Alla tre meningar är rubriker, rubriker som medvetet glömmer den andra delen av kakan, nämligen verkligheten - nämligen att det alltid är individens fel.

Du, och enbart du, valde att begå brottet. Du fortsatte att köra trots att du blev invinkad och valde att köra på i 200, rätt ner för en bro med nedfälld bom. Du valde själv att gå emot lagen och stjäla, och du själv satte ditt eget och andras liv ur säkerhet genom att dra vapen. Det spelar ingen roll om det är på låtsas.

När en sån grundläggande brist för respekt av lagen och polisen finns så undrar jag fan hur ni kan fungera i ett normalt liv. Gör ni det? Hur känns det att hitta motgång och kränkning i livets alla hörn? Allvarligt - finns ni på riktigt eller spelar ni bara?

"Och här avbryter ni och säger: Men hur svårt är det att förstå? Alla måste ju följa Lagen. Och vi svarar: Men tänk om Lagen är olaglig?"

Här avbryter jag och säger det uppenbara - hur svårt är det att ha med sig ett stycke legitimation? Är det någon sorts oskriven regel att man som medborgare är undantagen från att kunna styrka vem man är? Körkort är en självklarhet att bära med sig när man kör bil. Det är knappast jobbigt att bära med sig detta även om man inte kör.


Jag ser inte en krönika. Jag ser en dagbok skriven av en gravt deprimerad människa med en offerkofta utan dess like. Består ditt liv inte av något annat än att bli kränkt?
Det enda jag kan se i ditt verk är historien om mannen som vägrade att bära legitimation.

Du är inte ensam.

• Varje gång man går förbi ett invandrargäng så håller jag ett stadigt grepp om ficklampan.
• Rädslan av att kritisera religion det minsta.
• Att nästan dagligen höra att det inte finns pengar till sjuk- och äldrevård, när det verkar som att invandringspolitikens budget är kopplad till en guldkälla som aldrig sinar.

Men vet du vad jag kan göra? Jag kan gå förbi utan problem. Det händer inget. De som man tror rånar gör inget. Den som talar sig varm över religion blir tyst och de logiska kretsarna kollapsar.

Varför kan du inte rycka på axlarna och se livet som det egentligen är - ett stort skämt? Sluta vara så fruktansvärt kränkt av livet, universum bryr sig inte om din reaktion till motgångar. Antingen följer du med livets ström, eller så kämpar du fruktlöst emot. Valet är ditt, dessvärre.