Grönt te med honung och chai. Vad det nu består av - säkert asbest och opiumvallmo som en liten indier stampat ihop till ett styck påsbaserad lycka för bloggare. Samt propert gunpowder. Honung. Vilken satans miss att hälla i honung! Nu återstår det bara att söla i sig brygden och tugga i sig bladen. Ja - det är det godaste och nej, det är inte knark och låt det för guds skull inte bli en modenyck att käka teblad, för det ser ut som bränt papper.
Till höger - tre styck dansk oblat, dvs Wasa Sport med Svennes Billiga Djävla Kaviar. Som att det skulle vara någon skillnad på kaviar och kaviar. En oöppnad, rumsvarm dosa Ettan Lös kompletterar idyllen till tonerna av Zeppelin. En misär i framtiden, en dröm i dåtiden.
Fast allvarligt skojat, till poängen.
Nej, jag har inte lagt ner skrivandet. Tro fan att jag inte kommer lägga ner ett sånt glädjeämne av råge utan att behöva skölja munnen med Husqvarna brythagel - grejen är att det inte heller finns någon anledning att lägga upp något av tvång, för att fylla ut mellanrummen mellan inläggen. Kommer det så kommer det, annars inte.
Det som alltid har drivit skrivandet har varit en sorts ilska. Åsynen av talang som går till spillo. Av uteblivna protester mot till synes jävligt big deals. Av uppenbart lurendrejeri, skitnödighet, praktfulla godhetsministrar, du vet. Idioter som inte vet om det för att man av hänsyn inte vill att de ska drabbas av mentalt sammanbrott.
En ofrivillig skrivpaus smög sig på. Var jag för arg för mitt eget bästa? Sure, låt ett halvår av ilska rinna ur fingertopparna. Skit i godhetsministrar, låt dem hållas, wield liquid swords. Fruktansvärt? Ja. Vet ni vad som är underbart med att slänga bort en skrivpaus?
Quand soudain; det är valår. Guldgruva för att påskina att idioter är just idioter - eller ja, ibland räcker det med att läsa rubriker för att skratta. What a fucking mess.
And also, titeln! Jon Hopkins – We Disappear
