...med nytt material. Det tog runt ett och ett halvt år för mig att smälta allt som Depeche Mode har gjort under sin nästan 40 år långa karriär. Enbart det faktum att de har hållt samman under så lång tid, det är otroligt. Gahan var på livets rand '97 i ett självmordsförsök med kokain i bagaget, Gore var alkoholiserad, Fletcher hade nervösa sammanbrott samt att de nästan bröt upp efter att Wilder lämnade dem med hälsningen "jag gillar inte det hållet bandet går åt", vilket är förståeligt.
Från första början var de ett renodlad synthband som kan sammanfattas av Just Cant Get Enough. Sedan dess har de testat allt ifrån sampling till grunge, och det är bra, för vem vill lyssna på ett band som alltid låter samma? Det har vi Kaiser Chiefs till.
Nya tag-tänk genomsyrar Sounds of the Universe, Depeche Modes 13e studioalbum. De följer tänket från Playing the Angel med analoga synthar och äldre teknik. Och visst hörs det.
- In Chains - En lugn introduktion. Inget speciellt, seg i början som evolverar intill något lite mer fartfyllt. Helt okej.
- Hole to Feed - En laidback låt med trummaskin och gitarr. Texten får mig att tänka tillbaka på Exciters halvsnuskiga texter.
- Wrong - huvudsingeln. Ganska taskigt mastrad, basen är väldigt trött men sångens intesitet räddar den. Texten å andra sidan är väldigt repetiv och knappast något att hurra över, trots detta är den en av de bättre låtarna. Kraschljuden från videon saknas faktiskt!
- Fragile Tension - Mer trummaskin, och mera riktigt Depeche Mode! Låter som något från Ultra, och det är underbart. Distade gitarrer och domedag gillar alla. Mycket stark låt, något jag vill se live.
- Little Soul - Duett. Lung gitarr, mera Exciter fast utan snusk. Når inte riktigt ut...
- In Symphaty - Låter inte som något gammalt. Mysig sång och små detaljer som höjer upp hela låten. Refrängen passar in, till skillnad från en del andra.
- Peace - bwom bwon! Ljudet från A Broken Frame strålar igenom, mucho goodie. Helt okej.
- Come Back - Domedagsdunk igen. Något man vill se live, en utav höjdpunkterna. Mera Ultra-gitarr...
- Spacewalker - Interlude/instrumental som får mig att tänka på indianer eller något, skum.
- Perfect - Dancing with tears in my eyes i början? Nästan lite mainstreamsångande, med en aningen dyster början som livas upp av refrängen.
- Miles Away / The Truth Is - Christian Eigner och Andrew Philpott har skrivit texten på denna vilket hörs, till det bättre.Hypnotiserande och slö gitarr med fokus på trummorna. Lite sådär...
- Jezebel - Gores bit. Mysig sång som kan vara sömnpiller för de flesta.
- Corrupt - Taskig text men mysigt ljud. Kan förbättras markant om den spelas live!
Detta är ingen skiva som jag skulle spela för att introducera någon till DM. Den är helt enkelt inte av den magnituden. Det är synd att de inte fortsatte på rätt spår då Playing the Angel var helt perfekt, men istället kör de på det sämre av PTA, och lyckas ändå leverera en helt okej platta. Skumt, men helt klart köpvärd.
