Hur många gånger går det att påpeka? Du är som du rakar dig.
Av rent intresse fick jag upp ögonen för rakning för ungefär tre år sedan. Pappas garage (eller familjens), fullt med grejor som bär en historia längre än vad det finns material till bläck för. Iallafall.
Victorinox rakset. En oansenlig plastlåda med utrymme för en säkerhetshyvel och en låda à 10 blad. Tvärtysk design. Funktionell, och inga varningstexter om att här kan du minsann skära hela nyllet av dig och lite till.
Sagt och gjort. Intresset växte till rakkniv. Tre år senare skulle jag aldrig kunna få för mig att raka mig med något annat. Varför?
Bortsett från att man ser helt gudomligt snygg ut i nyllet och att det är sjukt manligt, så är det för att engagemang är nyckeln till allt. En viss karaktär har den säkert över 60 år gamla kniven också. Exakt lika snygg som när den lämnade fabriken. Helt enkelt för att den kräver engagemang. Före och efter ska den dras över läder. Inga ursäkter. Bladet får aldrig lämnas fuktigt. Gud förbjude tiden det skulle ta att handslipa den om den skulle bli slö...
Vad vill jag ha sagt?
Ens karaktär kräver samma engagemang. Fokus hela tiden. Vetskapen om att du för varje sekund du lever dör en smula. Att inte ta sig tiden att hålla ryggen rak, aldrig klaga där det inte är befogat (vilket det ofta heller aldrig är), ändå försöka le mot alla och komma ihåg att livet inte fungerar som en engångshyvel.
Att veta att detta är något man måste göra varje dag är betryggande. För att något så enkelt som att raka sig kan få rätsida på vilken dag som helst. Det kopplar utan undantag bort varenda tanke som skulle kunna knuffa en bort från vägen. Practice makes perfect - hård träning, lätt strid - pergite.
