As I can, not as I would

För ett tag sen skrev jag ett kort inlägg om sömn. Skamlöst stulet från Keith Richards självbiografi som jag streckläste med glädje. Exakt så kort och koncist som var nödvändigt för att någon som inte lider av det ska förstå allvaret i situationen - du går väl ändå inte och säger åt en cancerpatient att det löser sig om du går ut och motionerar? Vadå, äter du barn också?

Det är precis den där attitydjäveln som är problemet. Elallergi är en legitim sjukdom, men sömnproblem är bara något man intalar sig själv att man har på grund av en brist på jogging. Åtminstone om man ska tolka gemene doktors reaktion och lösning på problemet.

Hey doc, I can't sleep at night
Nej du, varför börjar du inte motionera?
Varför suger du inte av mig? (det enda rätta man bör svara på idiotiska påståenden)

Skämt åsido. Vi börjar om från början. 2010-isch:

Någonstans här börjar det. Perfekt minne för vad jag tror är användbar eller på något sätt viktig kunskap & information så sparas den med djävulsk precision. Skolan är nämligen lika rolig som en polsk valvaka ur den norska utrikesministerns synvinkel, tämligen torr och fadd. Menlös, helt enkelt. Det finns ingen utmaning. Jag hade precis fattat att civilingejör inte var min grej, alls. Inte med den matten som väntade. Es war kein Weg.

Istället fyller jag dödtiden med mina tre första pelarflikar - dvs, de flikar i webbläsaren som aldrig stängs, nämligen

• Flashback (säg vad du vill, du hittar inget bättre diskussionsforum)
• Wikipedia (Engelska. Svenska Wiki - sug av mig! Samma gäller dig som börjar babbla om källor. Nationalencyclopedin från 1982 är lika kredibel som källa som Bosse Barra)
• Skojade bara, det finns ingen tredje flik

Varför? För att jag kunde spendera tid med att läsa mer om skit som jag faktiskt brydde mig om. Kunskapsluckor som inte togs upp eller ens märktes av i skolan. Den totala avsaknaden av varför man skulle göra det man gjorde kopplat med nonchalansen för hur man faktiskt skulle tillämpa kunskapen.

Vi utbildar drönare. Kliché, men vilken kul uppenbarelse att få i skallen när läraren inte kan svara på hur man tillämpar något. Antagligen håller de en inlåst för att man inte ska drälla runt på stan och slåss.

Somnolensen smyger vidare

...men påverkar mig inte i större grad. Tills jag märker ett mönster.
Vissa dagar kunde man helt enkelt inte somna. Idag är en sån dag. Det finns inga symtom som varnar en i förväg, utan man märker det när det är försent. Det är knappast som a ton of bricks smashing your face, utan snarare som att en liten fitt-praktikant har grävt loss en fiberkabel utanför kontoret under ett jävligt viktigt registerunderhåll. Precis när sömne behövs - oj, var det en viktig kabel? Surt läge, för du kommer inte kunna somna förrän om 12 timmar, tops.

Bitch.

Såna dagar kom med jämna mellanrum, men för irreguljärt för att kunna tolkas som något seriöst. Stressig dag? Knappast, jag har ju inte gjort något vettigt idag så det är väl inte konstigt. Men när de kom tillbaka men djävulsk precision, precis på dagen som man faktiskt behövde vara alert på.

Men motion då?

Nej! Efter eldprov som att gå en mil klockan 5 på morgonen med 20 kg i ryggsäcken bara för sakens skull. Somnar jag inte efter det här så har någon jävel programmerat om mig i smyg. Somnade jag?

Givetvis inte. Visst, jag gick och la mig för att sluta ögonen i 6-7 timmar. Men sömnen? Se det mer som ett socialt tryck. Den som inte sover går på tjack. Det var mer som att ligga där och fokusera på andningen än att ge sig hän till den dimensionen som själen (förhoppningsvis) sticker iväg till under den tiden man faktiskt sover. En äkta batteriladdning, för att efter 8 timmar kunna vakna upp, gassa nyllet i morgonsolen och tänka "fan vad skönt det är att sova".

Den känslan har inte infunnit sig på 3 år.

Ur en psykologisk synvinkel finns det inte ens någon traumatisk händelse för tre år sedan. Det är blankt - precis som att någon less programmerare lagt in en rad svart kod bara för att se vad som händer. Will he perish, or persevere?

Ta bort sömn ur livets ekvation, och en klichéfylld dimma kommer att lägga sig över din blick. Själen blir styckad, kroppen knäcks på mitten och tankarna vandrar till samma slut - jag måste sova. Hunger och törst kommer inte ens till skalans första steg där sömnen är en solklar 10a.

Man vänjer sig, på gott och ont. Lär sig leva med att den statistiska drömsömnen som beksrivs i vetenskapliga avhandlingar bara är en dröm som inte ens är en avlägsen verklighet. Man lyckas vända tankegångarna till klassiskt fallskärmsjägeri - pergite. Man fortsätter att gå framåt, annars dukar man under. En enda kort sekunds tvivel och du trillar för att aldrig kunna resa dig upp igen. Du faller till platån under, ett avstånd på flera mil som du måste klättra själv för hand.

Typ så här. "Nej, du kan inte gå och lägga dig bara för att du är trött - pergite, ditt jävla as!