Är det bara jag som tänker på saker som inte låter sig formuleras speciellt bra?
Bra. För varenda idé som skulle kunna sprängas ut här skulle antagligen ge en så mångfacetterad kavalkad av bilder och ordbajseri att gemene man inte hade kunnat greppa det. Med andra ord en värdelös författare, krönikör och så vidare. Varför?
Gemene man gillar att kunna referera till egna händelser och säga att tiden är ur led. Gemene man är jag. Tiden är ur led. Skolans tid är fan ur led. Skolan speglar samhället.
They call it a shift in power, or paradigm if you so will.
Att skolan ska vara kopplad till samhället hör jag ofta från mor min. Men med tanke på förra stycket, så har jag inget att referera till. Ingen auktoritet, inga normer, ingen lydnad och absolut ingen bärare av kunskap. Var är identitet, ansvar och och kritiskt sökande av information?
Allt man hör är snack om läroplaner, debatter om privat- kontra statsskolor, avtal, löner och lärarlegitimationer. Ett nytt jävla betygssystem? Varför? Var är debatten om arbetsro?
Vem fan bryr sig? Den riktiga debatten borde handla om det faktum att eleverna inte känner att skolan är meningsfull. Det hjälper då inte att en lärare pekar med pinnar om att skolan är meningsfull och viktig. Det kändes ärligt talat viktigare att glo på mobilen. Den stackars, sönderstirrade mobilen som får mer uppmärksamhet än löpsedelsfolket. Säger inte det något om hur tragisk ursäkten till dagens skola är? Inte fan är den viktig, men den känns viktigare än lektionen.
Lärare uppmanas ständigt till att göra lektionerna levande och engagerande, men lyckas plastbiten med det bättre så är det något allvarligt fel. Reaktionen? En undaflykt med tjafs om att det behövs mer ämneskunskap, trots att vi lever i en tid där man kan lära sig fouriertransformation och proteinsyntes med den återkommande plastbiten. Plastbiten är som hammaren och skäran i maktskiftet från kunskapsskolan till drönarskolan.
Är kunskapen då så viktig som lärarna säger? Med tanke på den kunskap som förmedlas säger jag jävelblankt nej. Vi är barn av vår tid. Kunskap finns överallt förutom i skolan. Något vi ofta redan besitter är dock social kompetens och entreprenörsanda, som legitimeras av att ungefär varenda person i min umgängeskrets prioriterar körkort och jobb framför skolan. Något som för 20 år sedan var omöjligt på grund av "kunskapsbrist"...
Lösningen sägs vara närvaro i betyget. Jaha, mer omotiverade elever i klassrummet för en värdelös klubb på ett papper som inte räknas i arbetslivet. Vad håller kvar eleverna? På sin höjd kompisar, kanske studiebidraget.
Det leder till brutal stress. Stress efter siffran som inte räknas och juxtapositionen mellan betygjagandet och framtiden med jobb, körkort och dylikt, som ska få plats i livet jämte skolgången. Hur fan ska lärarna lösa det här? Inte genom närvarobetyg och nya skalor utan genom att anpassa sig till den nya generationen. Curlingföräldrar som vill införa detta med allehanda mobilförbud och jag-vet-inte-vad, hur fa-an tror ni att era osnutna barn ska klara av eran så viktiga dröm om en bra skolgång när ni bekostar smartphones? Vill ni nå dem snabbt som fan, maila lektionsupplägg, funderar ni över huvud taget? Hjälper ni dem låta bli facebook alls?
Frågar ni om dagen har varit kul gör ni fel, frågar ni om de har lärt sig något gör ni rätt. Det fungerar inte som det gjorde då.
McDonalds kan ta sitt ansvar som megaföretag och fundera på om det är så bra att anställa ungdomar på kvällstid. Ni som söker välutbildade, varför? är det så jävla svårt att erbjuda praktik? Vad är ens välutbildad? Gedigen kunskap eller förmågan att repetera mantran ur en förlegad, judisk historiebok?
Jag mår skitbra. Jag klarade skolgången skitbra.
Skit.
