Folk frågar varför bloggen ser ut som den gör

...här är anledningen. Absolut min förebild.

http://www.thebestpageintheuniverse.net/

Ett inlägg bortom klagan.

Nej, vi ska inte köra på det spåret idag. Jag lägger den hatten åt sidan, sätter mig ner, böjer ner mitt huvud och tar en tyst minut. A minute of silence for the king of pop; a woe through the universe; another one bites the dust. 

Var det förväntat? Vem vet, med tanke på att hans kropp knappast orkar med honom längre borde det ju vara det. Varva det med att han lyckats levera material som fick in honom i Rock n' Roll Hall of Fame två gånger, 13 grammisar som gav honom 13 (!) stycken singlar direkt som nummer ett, mer än någon annan samt försäljningssiffror över 750 miljoner så kan man nog tycka att han förtjänade lite vila.

Varför var han så fantastisk? Mycket tack vare att han bröt trenden "black guy cant sing", revolutionerade sättet musikvideor gjordes och presenterades på samt skapade ett sound så unikt att det inte har sett paraleller än idag.

Grattis Michael, till epitomet av lyckat liv för en musiker. Earth to earth, ashes to ashes, dust to dust; in sure and certain hope of the Resurrection into eternal life.

Augusti 29, 1958 – Juni 25, 2009

Clowner

Finns det ett bättre ord att beskriva styggelsen Bring me the Horizon? Eller nja. Tack vare att jag skrev det kommer jag få massa besökare som söker på ordet. Tack igen! Men till saken...

JA, jag lyssnar på metal. Eller vad fan det nu är ni definerar som metal, Metallica går an. Men inte BMTH. Det är verkligen den värsta skiten jag har hört, och jag har hört alldeles för mycket skit. Men det här är verkligen värdelöst. Varför?
Radnom riff som alla har hört förut slängs mot lyssnaren i fasansfull takt, men ja. Inte fan är det bra.

Problemanalys; det är faktiskt inte bara random riff utan struktur. Det är tråkiga jävla riff med exakt samma struktur som har använts tiotusentals gånger förut av makalöst bättre band. Och det är det enda de kan göra, köra på värdelösa strukturer och sno från andra. Och skrikandet? Man ska fan kunna höra vad de sjunger. Slipknot är okej, BMTH är inte okej.

De är en anleding till att jag inte pratar musik med folk. För 80 % utav världen som har tillgång till rytmiskt fördelade ljudsekvenser har en musiksmak som är sämst. Verkligen sämst. För att sudda ut en linje som du antagligen försöker måla upp nu, så säger jag att de som har dålig musiksmak är de som enbart lyssnar på radio. Synd för dig om det är du, för då vet jag att du antagligen tycker foppatofflor och mjukis är okej att gå runt i på stan, därmed vet jag att vi aldrig kommer ha något gemensamt och du kan dra åt helvete.
Vem fan bryr sig om BMTH har timing? Ser du någon som bryr sig?
Det är just vad bra musiksmak är, att skita i vad du lyssnar på (men samtidigt gärna prata om den med likasinnade) samt hitta din egen musik. Radion är bara där för att jag ska kunna klaga på den, inget annat!

Detta är tillägnat dig, Rasmus. 

1. Lyssna på Arsis
2. Lyssna på BMTH
3. Jämför. Ser du några likheter?
   

Till och med jag klarar av Arsis. De gör allt BMTH gör, fast bra. De var först, eller i vilket fall före. Bandet med "timing" är alltså copycats, wow.
Han verkar vilja vara som Sid Vicious med. 

1. 
   

To become Comfortably Numb - En tankegång om självkänsla

UTKAST, i vilket fall är jag inte nöjd med denna.

Som ni säkert förstår, om ni nu ens lyssnar på bra musik det vill säga; självkänsla, ego och uppbyggnad av dessa är vad det här kommer att handla om.

Att vara comfortably numb är det underbaraste som finns, det är enligt mig något som alla måste få uppleva någon gång. Kort sagt kan man säga att det är känslan av att allt är perfekt, det är chill, jag har inga problem och kan kolla på alla andra som har det och känna; vad fan håller du på med? Följ med!

Hello, is there anybody in there? Det ligger mycket i det. Det är just därför det heter självkänsla, det är därför man måste utgå ifrån sig själv. Låt oss ponera att du mår helt fantastiskt dåligt. Det kan vara vad som helst som stör din tillvaro, men allt duger. Det är ju trots allt ditt ego; helt unikt, ingen kan rubba på det, och ingen ska göra det heller.
Det är just det som är bra. Tänk på det lite, hur mycket skit du än må ha varit med om är det ändå det som gör dig till vem du är.

Jag har själv varit med om det. Utan medvetande kommer man ingenstans, för det är allmänt känt att grunden till all problemlösning är att erkänna att man faktiskt har ett problem. Eller att man har varit med om cancer, krockar och allmänt helvete.
Det går igen. Det är som chi; det går runt oss, igenom oss och över oss. Det är överallt. Erfarenhet är alltid positivt. Det låter oss sitta ner, tänka igenom och kontemplera över hur vi ska lösa problemet, i detta fallet självkänslan med slutmålet som jag har uppnått, att vara comfortably numb. 
Då ska vi börja...

För att finna klart vatten, måste man gräva en djup brunn. Vatten står nämligen inte stilla.
Så. Hur gör jag? Jag kör på danskarnas metod, hygge. Hygge är en sorts chi, en strävan efter att få tillvaron njutbar. En stund utomhus är absolut inte hygge utan snus, musik eller vänner, oavsett hur fint vädret är. Eller är det? Just det, självkänsla, det är upp till dig. 
Gör vad fan du vill med ditt liv, är mitt tips, men gör det med någorlunda hjärna i behåll. Vem säger att färga ditt hår svart för att få umgås med rockers är en väg till bättre självkänsla? Du spökar ut dig. Och det märks. Tro mig, är det något jag är bra på är det att se falska människor. Av erfarenhet, samt till en nackdel ibland är jag sjukt dömande innan du har visat något annat. Eller vad då av erfarenhet? Är det inte självklart att vi är dömande? Dumma dagisfröknar som säger annat, det är vad du är om du tror att alla är fördomslösa.

Nästa axiom, allting är njutningsbart i någon form. Jävlar vad god macka, grym grafik eller bra handling. Försök bara. Det finns där ute och väntar på att kanaliseras till ren jävla lycka, och jag tappar den på ekfat åt dig. Var glad!