Quantcast

söndag 26 december 2010


Om nazistfrisyren...

Å andra sidan är ju mode stilar som är så jävla fula att de måste ändras en gång om halvåret. Något som är lätt att följa när man inte har en jävla aning om vad man är. Mode faller - stil håller, så keep on heiling. Ni tycker säkert att det är askalas att knalla runt sådär, men bli inte förvånad när folk kallar er nazister. Fan, passa på att köpa en tisha med ett solkors på - det är ju trots allt mode.

Vilken jävla ursäkt...

söndag 12 december 2010


Förhoppningsvis kommer jag till skott och skriver något mer nyanserat än det här, men just nu är jag bara förbannat jävla osvenskt förbannad.


Jag är trött på snällhetsmentaliteten och tron att alla ska gilla allt. Jag hatar skitkulturer. Jag hatar folk som spränger sig själva och andra på köpet.


Jag avskyr människor från skitkulturer som är så överjävligt värdelösa att de måste hävda sig STÄNDIGT samtidigt som de refererar till en gammal bokjävel som tack vare tekniska missöden och bristande produktion från fascistfabriken har resulterat i klanmentalitet, "är du inte med oss är du emot oss" samt det här, och tack vare deras värdelöshet kan de stoltsera med att lyckas spränga EN UTAV SEX LADDNINGAR! En riktigt lyckad Tranåsbo. Vem vet, kanske var han mobbad och ett par youtube-filmer om Afghanistan var hans vändpunkt? En snabb utväg.

Han borde återupplivas, slås ihjäl av Mads Mikkelsen, återupplivas, ställas ut på Moderna Muséet som "Epitomet av Socialt Missanpassad Individ från Begåvningsreserven" för att sedan stoppas tillbaka för omknullning i sin kamelmorsas fitta.

Jag vet att du avskyr mina åsikter, men dör för min rätt att uttrycka dem samt att du älskar mitt skrivsätt.


Ska jag skriva upp hela min hatlista så att herrn inte kan göra sina strågubbar mer, någonsin? På toppen har vi modebloggar, extremister i alla former, folkmördare, be it kommunister eller nazister, överreligiösa som prompt måste visa att de har rätt och ryssar. Glöm inte att du själv antagligen har tyskt blod i dig vilket per skitautomatik gör dig till en nazist, turkiskt blod vilket kan göra dig till en folkmördare, gammalt svenskt blod som gör dig till en plundrare, afrikanskt blod som inte gör dig till en löpare (VA, ETT HÅL I DIN LOGIK????) och dylika skitargument.

Jag har inte valt mångkultur, jag blev tvingad till det.

Förstår du att jag hatar vad religion leder till? Segregration och misstolkningar. Håll det innanför husdörren och låt eventuella blivande troende komma till din kyrka/moské whatever, och ge FAN i att ösa din skit och "rättighet" att göra det över mig.

http://www.newsmill.se/artikel/2010/12/12/imam-religi-s-plikt-att-ta-avst-nd-fr-n-terrorn

Jag hoppas han tar sitt ansvar.

tisdag 28 september 2010


(hittade ett utkast. visst blev framtiden fin?)




http://www.svd.se/nyheter/inrikes/reinfeldt-ringde-sahlin_5415191.svd


Att det ska vara så sjukligt jävla viktigt att hålla SD ute. Insynen i riksdagen ska begränsas för "säkerhets skull".


Tack, politikens extremister. Tack vare er kommer vi slippa problemet demokrati. För vem behöver veta vad som pågår i riksdagen?

Tack vare er får vi fyra underbara år till av misslyckad integrationspolitik, pengaslöseri och annat roligt.


Så varför är jag sur? Kort och gott, detta innebär att i slutändan spelar det inte någon roll vad du röstade på. Allt annat än SD gick till ett stort block vars enda mål är att stänga ute oppositionen.

tisdag 21 september 2010


Från Cykelpedal på Bilddagboken:


Ja, "mina" bokstäver är Latinska. Vad har det gamla utdöda språket Latin med invandrare i Sverige år 2010 att göra? Är det några invandrare från Latinien som har uppfunnit det och infört det i Sverige?

Nej, "mina" siffror är olika tal på tallinjen, men du kanske menar siffersymbolerna? För de är nämligen indiska och kom till Europa via arabien för cirka 800 år sedan. Och återigen undrar jag, vad har siffersymbolerna jag använder att göra med invandrare i Sverige år 2010?

"Min" demokrati är svensk. Och återigen har vi detta problemet med ägande. Du tillskriver "mig" väldigt många saker, trots att de är tämligen abstrakta och icke äg-bara. Demokratin i Grekland var ju som bekant inte en demokrati, däremot har vi i Europa sedan tagit grundidén och utvecklat den till en demokrati, som nu åter fallit tillbaka och blivit en demokratur, d.v.s. ett styrelsesystem som ger sken av att vara demokratiskt trots att det så icke är. Och jag förstår inte vad ett folk som levde i grekland för 2000 år sedan, har att göra med det andra folkslag som nuförtiden kallas greker och har invandrat till Sverige?

Min pizza är italiensk, och introducerades i Sverige av en svensk man. Jag är sålunda glad att landet Italien och folket italienare finns. Men jag förstår inte, skulle inte Italien finnas om Sverige började ta emot mindre invandrare?

Kebab är ett persiskt ord, och "min" kebab har funnits i mellanöstern sedan mer än 1000 år tillbaka. Och jag förstår inte detta argument heller, skulle inte kebab ha funnits om Sverige tog emot mindre invandrare? Skulle mellanöstern och kebaben upphöra att existera om invandringen till Sverige minskade?

Min alkohol kallas sprit och den bränner jag själv. Den uppfanns av vikingar uppe i norr som inte hade vindruvor att göra vin av, utan istället gjorde etanol med kryddor och kallade det sprit.

Jag älskar inte att åka till Thailand, och återigen förstår jag inte vad landet Thailand har med invandrare i Sverige år 2010 att göra. Landet Thailand skulle finnas där ändå, även om Sverige tog emot mindre invandrare.

Många av mina favoritrappare har västafrikanskt ursprung och togs som slavar till Amerika för 300 år sedan. De är etniskt helt amerikanska. Men du kanske menar att människor med afrikanska gener har en bättre förmåga att göra bra musik inom genrén hiphop? Men om du menar det, så betyder det ju att det finns skillnad mellan olika sorters människor på jorden, och att man kan dela in dem i raser? Då är du väl rasist?

Jag har aldrig sätt en rolig kurd på TV, argumentet är för mig absurt.

Zlatan Ibrahimovic är från Bosnien, och är en överbetald fotbollsspelare med oförtjänt gott rykte. Men, han är invandrare och har gjort 25 mål och 65 matcher i landslaget än så länge. Men t.ex. har Markus Allbäck spelat 74 matcher och gjort 30 mål, det är väl ganska bra också? Skulle inte Sverige ha några bra fotbollsspelare om invandringen minskade?

Din fråga i slutet; "Visst vore livet bättre utan invandrare SD?" antar jag är ironisk för att ge ditt inlägg en komisk och annorlunda frågeställning. Men jag förstår inte riktigt vem du adresserar frågan till, pratar du med en person som heter SD, eller antar du att någon från partiet Sverigedemokraterna kommer att svara på din fråga?

söndag 19 september 2010

Politrukerdjävlar.


"The political commissar (also politruk Russian: политрук: political officer) is the supervisory political officer responsible for the political education (ideology) and organisation, and loyalty to the government of the military. Historically, the commissaire politique (political commissary) first appeared in the French Revolution (1789–99), guarding it against anti-Revolutionary (ideological) thought and action, and so ensuring the Republican victory." 

R. Dupuy, Nouvelle histoire de la France contemporaine: La République jacobine (2005) p.156


Så, vad vill dansken säga nu? Jag vill vara absolut skitförbannad över att gemene svensk ser rätt mönster men ur fel vinkel. Vart börjar vi?

Sverigedemokraterna. Jag utgår ifrån att du vet vilka de är men inte vad de står för, tack vare propagandamaskinen som har sprungit igång på högvarv ända sedan man fick reda på att de faktiskt kunde komma in i riksdagen (min skapare, kan partier komma in i riksdagen?)

Jag förstår fortfarande inte problemet. Whats the big deal, ett parti som faktiskt tar upp något som ingen vågar bry sig om? Jag orkar inte ens dra några smarta oneliners om det hela, så jag tar upp några svinenkla exempel som, om du besitter någon form av medvetande, borde förstå är mycket värre än SD i riksdagen.

http://www.aftonbladet.se/ idag, 19e september. En omröstning med alternativen "ag säger nej till främlingsfientlighet. Jag gillar olika." 

(En omröstning har mer än ett alternativ. Således är det ingen omröstning utan en smädelsekampanj, är du inte med oss är du emot oss. Sovjetisk demokrati, du får rösta. På ett parti. När kunden köper en T-Ford får dom självklart välja själva vilken färg bilen ska ha. Så länge dom tar svart.)

SD är rasister!

Med samma "argumentationsteknik" som ovanstånde, så är Ohly kommunist (som är otroligt mycket värre) Kristdemokraterna mördare av abortläkare, Socialdemokraterna är för åsiktskontroll, moderaterna fascister, folkpartiet vill att knark och barnporr ska vara lagligt... och så vidare. Snälla. Lägg ner. Invandrare är ingen ras. Det finns inget som heter kulturrasism.


Summa summarum: svenska folket är oförmöget att tänka själva och måste ha en jävla tidning för att bilda en åsikt. Så länge du inte röstar SD är det en demokrati. För varför ska ett parti som folket ha röstat in ha kommit in utan valfusk?



onsdag 28 juli 2010

Den dryga jävla massan


Den vanligaste reaktionen vid det första tecknet på motgång - släpp skiten. Från dagen man föds -dåliga associationer med dåliga känslor. Positiv respons från en människa så blir man dödssmickrad. Men vid minsta motgång blir de helt till sig och undrar vad de gjorde för fel. Rakt ner i skiten, och jag ser det alldeles för ofta, en hel jävla generation av människor som går ner sig i skiten för att de överanalyserar allt de gör.


Om jag skulle säga att läsning är en utav de största och viktigaste delarna av ditt liv, vad säger du då? Att det är någon skit man gjorde i skolan? Då är du en person med de ovanstående värderingarna. Visst är det en lika stor del att uppleva, men när man tänker på det, att författaren har tagit sig tid att komprimera ner den mängden information som han faktiskt har gjort - wow.

För att ta ett exempel - Awaken the giant within av Tony Robbins. Förutsatt att du har läst den, finns det något negativt man kan hitta där? Han är ett exempel av sin egen filosofi. Med tanke på att du kan få den för under hundra kronor är det oförståeligt att man inte läser den. Likaså är det otroligt för mig att folk inte kan se meddelandet i Fight Club. Vem vill leva ett robotliv?

För att anknyta till första stycket, varför lever de inte med ett annat syfte än att attrahera kvinnor? Tro fan att de kommer bli helt galna när de pratar med dem - och lika nedstämda när de får minsta motgång. Men hela det där är något som är ett resultat av hur du lever ditt liv. Det kan tränas bort, dock inte enbart genom att gå och prata med en massa människor. Speciellt om du har det som en tanke att det ska fylla ett hål i ditt liv, tro fan att folk inte gillar dig då. Det är något som kommer när man har en fylld kopp som man delar med sig av, istället för att gå runt med en halvtom kopp och en min som säger "fyll mig, underhåll mig".

Faktum är att vänner kommer som en bonus av att inte ha hål i livet. Du måste veta vad du vill med livet, vad du värderar, vad du gillar, helt enkelt ska du veta vad du är. Är din passion att chilla med en pava vin - gör det. Är du en ärkenörd och gillar det - fortsätt med det. Hur kan man inte lita på sin egen förmåga och gå på magkänslan?

Så. Vad kan du göra?
Träffa folk. Gör du inte det så är det lika effektivt att läsa massa instruktioner på hur man bänkpressar och hoppas på att man blir biff. Gör du inte det kan du lika gärna falla död ner. Träffar du intressanta människor så se dem inte som det utan som individer som du kan lära dig av.

Våga tackla motgångar. Också en självklarhet. Tro fan att livet inte är rättvist, vad är det för önskedröm? Motgågnar är feedback, och inte personligt. Precis som Max Moritz kommer klaga på det här inlägget så kommer jag bry mig lika lite.

Vet vad fan du vill och varför. Varför äter du? Varför springer du? Om du vet vad du vill har du ju ändå halva steget där, så gå ut och gör det. Inga genvägar.

tisdag 27 juli 2010

Ett "who the fuck are you?"-inlägg med skolgång och liberalismen och västsamhällets nackdelar.


Ett prov på att skriva om något nytt, dvs. mig själv. Utkast eller inte, vem bryr sig.

Oscar Jävla Jordner.
Jag växte upp i en liten stad, mitt i Västsverige, namn irrelevant, ta reda på det om du vill, hälsa på mig! Jag gillar människor. Med mindre än 10 000 invånare tycker jag den bör bära titeln "intressant vägkorsning" istället för "stad", men det är också irrelevant. Så låt oss börja. Vem fan är jag och vad har jag gjort med mitt liv?
Skolgången. Danana, do the walk of life!
Fanns det något intressant? Egentligen inte, då skolan till största del är till för att forma en god samhällsmedborgare, en kassörska, kontorist eller helt enkelt en statist till det skådespel vi kallar samhälle.Jag vill inte framstå som någon rebell med "fight the power" inpräntat i skallen, men ärligt talat. Jag kan fortfarande inte förstå varför man ska "sänka farten" bara för att andra inte arbetar lika fort som man gör.

I tron om att jag skulle slippa matten, eller få göra något som inte gjorde en totalt jävla disträ och totalt off i skallen, så gjorde jag det som alltid händer i en klass; jag gjorde klart boken. Jag gjorde varenda tal. Som exempel på hur jag gjorde, mönster går att se överallt, det gäller bara att hitta dem och utnyttja dem. Något som man egentligen inte lär sig att applicera i skolan först i sjuan, när man börjar med ekvationer.
Vi hade ganska enkla prov för de som såg mönster. Till exempel, då vi hade prov på multiplikation och division så var provet utformat ungeför såhär:

36/?=6 med 6*6=? till höger.

Ekvationslösning lär oss att det löses genom att sätta in sexan på frågetecknet plats. Då gånger är inversen till delat med, klickade på något vänster min 10 år gamla hjärna till och såg mönstret.
Provet gjordes på fem minuter. En annan kompis, Martin, som alltid varit bra på matte hade gjort samma sak. Med gott humor och ett fånigt flin likt MAD Magazi

Men innan vi han gå ut och diskutera det så sa läraren att vi skulle följa med till grupprummet.


Han kollade igenom våra prov. Först en snabb koll, sen med facit. Alla rätt. Sånt känns alltid bra, hur gammal man än är. Och innan vi visste det haglade anklagelserna om fusk. Och hur skulle vi förklara det? Han kunde ju uppenbarligen inte förstå att alla barn kan olika saker, och i det här fallet hade vi sett ett mönster och dragit fördel av det. Han kollade våra fickor, handflator, allt som man kunde tänkas fuska med. Inget. Men fusk? Klart det måste vara så. Ingen 10-åring klarar av alla rätt. Men eftersom han inte kunde bevisa motsatsen så fick vi några högstadieböcker som vi satt och låtsades jobba i. För inte kunde han göra prov åt oss, då det inte ingick i studieplanen. Eller något.

I trean fick jag ett infall att börja med snowboard. Så vi åkte till en av pappas kompisar som sålde alpinutrustning vid sidan om som en hobby. En bra kille som kunde det mesta. Det blev en grymt oslipad bräda med stenhårda bindningar utan vidare stöd och grymt kalla boots. På något vänster tyckte vi inte att det var värt med liftkort i början, utifall att jag skulle tappa intresset. Så jag gick upp för skidbacken. Varje dag. Sju dagar i veckan knatade jag uppför den där backen, sicksackade mig nerför "pisten" och trillade för att slå mig. Hårt.
Man säger att människor klarar allt, bara man tänker stenhårt att man ska klara det. Och jag backade inte för en jävla sekund. Och de som säger att man behöver bra utrustning? Fuck that. För er som känner mig passar beskrivning "Sovjetisk snöpulka" bra som beskrivning av brädan. Men på något vänster lyckades jag lära mig att svänga med den. Vid det här laget var jag grymt trött på att ploga mig ner för backen, så jag tänkte skit samma, jag kör på. Störtlopp ner!

Det mina vänner, är den bästa känslan som finns. Den kommer varje gång, oavsett var jag åker. Att bara dra på utan att bry sig om hur det går, det är underbart. För övrigt gick åket helt okej. Jag gick med i USE, Ulricehamn Snowboard Evolution. Bäst. Här fanns alla människor som hade samma intresse, som älskade snowboard och allt vad det innebar. Har du ett intresse men inte folk med samma, gå med i en förening, för fan! Du anar inte vad andra människor kan lära dig eller sporra dig till, såsom att ladda hårt på det största jävla hoppet i backen.

För ärligt talat, vad hindrade mig? Jag kunde ju redan åka bra på marken, så varför inte ta det till luften? "Kör bara." Två simpla ord som startade ett underbart intresse. Och hur gick det? Som med resten, du kan göra allt med lite jävlaranamma. Folk kom fram till mig och sa att jag åkte grymt för att vara så liten. Sånt är stort, när man faktiskt är liten. Med tiden köpte jag en ny bräda, en begagnad Burton Custom, som jag har kvar idag, för 100 kronor, funktionsdugliga bindnignar och pjäxor som faktiskt hade foder.
Tills en dag då jag bestämde mig för att tävla. Dream hette det. Stämningen, alla tält, högtalare, kommentatorer, folket och gratis Pucko är grymt. Jag älskade det. Det här var ännu större, då det var nytt för mig. Upp i liften, ner och sväng av till det avspärrade tävlingsområdet, klockan 9 på morgonen i Januari. Solen gjorde det hela närmast magiskt. Man tänkte inte ens på att det faktiskt var en ansenlig folkskara där nere som hade ögonen fästa på en under hela åket. Men varför skulle jag bry mig? Jag älskade det jag gjorde, så jag åkte ner, laddade på som vanligt och körde upp på det största hoppet, 3-4 meter högt och med hopplängd på runt tio meter. Den underbara euforiska känslan infann sig, igen. Inget kunde stoppa mig.
Det är som en kontroll för tid, man stannar upp och kan kolla sig runtomkring.

Samma sak igen, rinse and repeat. Ner, ladda, upp.
Men den här gången fanns något som jag inte la märke till i mitt rus. En isfläck. För ickeinvigda, kör man rakt över en isfläck händer det inget. Men om man svänger för att få ladd till en rotation, som kommer stålkanten på brädan att nagga tag i brädan allt vad den har eller inte ge grepp till fortsatt snurr.
Jag fortsatte alltså, i relativt hög fart för en människokropp, 5-6 meter upp i luften, med ryggen mot en hårt packat snösluttning utan rotation. Stålkanten naggar parallellt tag mot snön och mitt huvud, som inte är fast i snön, åker med hastigheten jag hade förut rakt ner i en ashård backe.

  • Jag svimmar
  • Jag vaknar upp med känslan av att en artillerigranat har brännt av bredvid mig
  • Jag ser inget förutom konturer av personer som lyfter in mig i en pulka
  • Jag vaknar upp i skidshopen med folk som frågar hur fan det är med mig
  • Jag känner mig så grymt jävla levande
Och ungefär där slutar jag våga någonting mer på snowboard. Numera åker jag skidor, det är lite synd, men jag älskar fortfarande att dra ner från en pist så fort jag kan.

Nästa del i livet, colitis ulcerosaHoppa den här delen om du inte gillar blod.


Jag brydde mig inte så mycket i början. Alla magar har dåliga dagar, speciellt om man växer.Men när man svimmar och glömmer av vart man är, skiter blod och läggs in på sjukhus bör man bry sig. Vart började det?

Någon gång i sexan började problemen smyga sig på. Trött, håglös och allmänt uppkörd (fint ord) är en bra beskrivning. Fick förklaringen att det var en reaktion på att jag käkade flingor med mjölk och jorgubbsylt varje dag. Gärna flera gånger om dagen, än idag. Så jag körde på som vanligt, men trött. Förbannat trött, dagarna gick ut på att komma hem från skolan så att man kunde sova. Dagarna flöt ihop. Flera toabesök på en dag än vad gemene man bör ge sig på. Detta ledde till att jag trodde att blodet helt enkelt var slitage.

Visst är det ett underbart ämne?

Kanske. Tills en dag, då jag undrade vad som fan var med mig. Skolfoto. Upp på bänken och se glad ut för kameran så att farmor kan kolla i katalogen och säga "nämen!". Jag har alltid haft problemet med att få blodfall från att man reser sig för snabbt från en stol, men det här var för mycket. Jag började kallsvettas, och kunde knappt hålla mig stående. Jag lyckades hamna på bild i alla fall. Blev förbannat snyggt med tröjan som jag hade satt på mig bak och fram, kallsvettig och blek. Riktigt blek. När man ser tillbaka på gamla bilder undrar jag varför jag inte frågade varför det var så.
I vilket fall föll jag ihop efter blixten, exakt samma känsla som efter det misslyckade hoppet, fast med en känsla av att inte få tillräckligt med luft. Jag vaknade med benen på en stol och med en panikslagen lärare som försökte få i mig vatten. Jag visste att något var fel, jag gick hem direkt efter och sa åt mamma att nu åker vi fan till sjukhuset. Jag orkade inget längre.

Efter massa kroppsvätskeprover (alla du kan tänka dig), svarsblanketter och blaj kom de fram till att det var något med magen. Nähe? Jag som bara kastar ur mig blod, har 80 i sänka när den ska vara 180, sover hela dagarna och väger 50 kilo. Jag är ganska reko, skam den som ger sig!
Hur diagnosticerar man en tarmsjukdom då? På samma sätt som du hittar halsinfektioner, öronproblem och dylikt. Du kollar alltså i röven. Hur känns det? Kommentarer överflödiga. Ingen bedövning, endast lugnande medel, fullblommad inflammation. Å andra sidan vet jag att jag inte kommer bli bög om så hela världens välbefinnande hängde på det och att benzodiapiner är bättre än alkohol. Det var den första metoden. För övrigt tas vävnadsprov här, vilket innebär att du tar en bit av magen. Med en tång. Du har inte upplevt smärta om du inte provat det här.

Den andra innebär röntgen av tunntarmen. Men då ingen fullt friskt människa vill dricka den mängden kontrastvätsa som ryms där så gör man det enkelt för oss, man bedövar näskanalen genom att suga i sig bedövnings-snor och kör sedan ner en tub genom halsen, in i magsäcken med uppstötningar som följd och lirkar in den i rätt hål. Det finns ju bara ett, som tur är. Sen tutar man och kör. Efteråt kan man mynta uttrycket "strypa albinonegrar", då kontrast inte tas upp av kroppen. Tydligen gjorde jag bra ifrån mig, då läkaren sa "Du är den första som inte kräks, tack!" med ett ärligt leende. Jag förstod honom, måste vara ett roligt jobb att bemötas med spyor.

Tredje, och sista metoden, som jag undrar varför i helvete inte fyller samma syfte som den första, är att man söver ner stackarn i fråga och kollar inuti med en fiberoptisk kabel. Armband skulle av, "för om vi måste defibrilera dig så smälter de fast i huden". Bra sak att säga till en 13-åring som inte vet vad fan som händer med honom. I alla fall, narkos är också roligt, in i drömmarnas värld där ingen vet vad du gör och vakna upp med en syrgasmask och uppför dig som en haschpundare när du vaknar. Underbart.
Efter det här fick jag min efterlängtade stämpel, du har Ulcerös Kolit. Så, vad är det för något kul?

Ulcerös Kolit, inflammerad tjocktarm som yttrar sig i karakteristiska stora sår och med tiden fullskalig inflammation av hela megacolon. Helt jävla inflammerad och funktionsoduglig tjocktarm med andra ord. Behandlas med Asacol och Azathioprin som trycker ner inflammationen och behandlar inflammationen. Vid senare stadier, som det jag hade, används Prednisone, som metaboliseras till Prednisolon som i höga doser är så effektiv att den tog kål på i princip all min astma. Kombinerat med Remicade, som är en asdyr cocktail
av det TNF-alfahämmande ämnet Infliximab blir effekten galen. Men är det bara medicinen som hjälper? Nej, en jävla massa tur också.
  • Azathioprine är listat som ett cancerframkallande ämne
  • Prednisolon ger dig ohämmad aptit och Cushings syndrom, vätska ansamlas på magen och ansiktet vilket ger dig ett vackert, runt utseende som även Henry VII hade
  • Remicade är fortfarande på teststadiet, och biverkningarna har två sidor i PatientFASS
  • Asacol är dock helt lugnt
  • Risken för magcancer för patienter med UC är markant större.
Källor:  National Toxicology Program. "Azathioprine". Substance Profiles, Report on Carcinogens (Eleventh ed.). U.S. Department of Health and Human Services.
Prednisolone. Australian Medicines Handbook 2010. Adelaide: Australian Medicines handbook Pty Ltd.; 2010. 497, 598., (Eller, slå upp Prednisolon i PatientFASS)
http://www.remicade.com/remicade/global/hcp/healthcare_professionals.html
http://www.nejm.org/doi/full/10.1056/NEJM199011013231802
Så, visst får man en ganska bra chock när man tar reda på saker och ting själv istället för att blint lyssna på vad läkaren säger. Å andra sidan ger det perspektiv på att tid är värdefull. Att vara medicinkritisk är en bra sak, oavsett om den fungerar. Creds till spegel, du vet vem du är.

Vad hände sen?
"Hade du kommit hit en vecka senare hade du varit död från toxisk indignation. Din mage hade spruckit och smart som du verkar, så antar jag att du vet att det som är i tarmen ska vara i tarmen och ingen annanstans. När det händer har du ungefär en timme på dig att ta dig till intensiven. Du kanske inte förstår hur seriös den här sjukdomen är eftersom ingen nämner den, men den är minst lika seriös som stroke, cancer och hjärtattack. Du hade tur." Ärliga ord från en av de få läkare som jag la på minnet.


Efter att jag tog reda på allt så kom det ganska hårt. Sant eller inte, det här är undanhållna fakta som jag grävde fram på egen hand, som grymt realitycheckad trettonåring. Vad gör man när man med all säkerhet vet att man kommer dö av magcancer?
Precis det jag nämnde. Men vad gjorde jag på ett sjukhus?
För det första, skaffa rutin. Eftersom dagarna flöt ihop under det föregående året hade jag in princip inget tidsuppfattning sålänge ingen sa åt mig att gå till skolan, och det fortsatte ungefär likadant tills de satte in Remicade. Mamma väckte mig, jag tvingade in mig själv i duschen för att se någorlunda respektabel ut. Efter detta kom dagens första toalettbesök, det första av sex stycken i genomsnitt, tätt efterföljd av ronden på tre läkare, en överläkare och två stycken sköterskor eller studerande till något av tidigare nämnda, alltid med samma ord, stabilt, försämrat, men fan aldrig bättre, trots alla biverkningar från medicinerna.

Men inte enbart negativt. Att pricka hålkort med grym mat som serverades, ett välsorterat bibliotek och rullstol. Inte fan orkade jag gå, jag hade 80 i sänka, vars värde ska vara runt 180, jag rasade upp i vikt,utan chans att träna upp orken för att ta mig runt då jag fortfarande inte kunde ta upp något från maten jag åt. Att bara bli skjutsad runt sjukhuset och ta en promenad var jävligt stort för mig under den tiden, lika mycket som att ta blodprover. Snacka om att gilla läget och uppskatta vad man har.
Som sagt hade jag jävligt mycket tid till mitt förfogande. Den spenderades på att få tummen ur röven och göra läsande till en vana, inte ett tvång, som den hade varit förut, någon dryg skit man gör i skolan. Black Hawk Down, The Selfish Gene, Fight Club, Processen, Divine Comedy och en jävla massa faktaböcker blandat med MAD. Rekommenderas till alla som hatar instant stimulation by äcklig TV-apparat och tidningar som dikterar dina åsikter.
Och det där med att diktera åsikter är också något jag tänkte mycket på när jag låg inne.Ingen vill publicera en tidning som inte säljer, så man publicerar en halvdan blaska med hårda, lättåtkomliga brutala rubriker såsom
BANTA PÅ FEM DAGAR - GARANTERAT RESULTAT
FIVE FUNKY STEPS TO GETTING GIRLS
PARIS HILTON DOES STUPID SHIT THAT YOU REALLY DONT CARE ABOUT THOUGH I KNOW YOU WANT TO BUY THIS MAGAZINE JUST TO LOOK AT HER TITS OR SOMETHING
Visst ser de sista helt oseriösa ut? Men ändå skrattar du, för du vet hur löjligt sant det är. 
Det är en biprodukt av den liberalistiska synen på människan som en autonom individ i det västerländska samhället.
Har du hört talas om konceptet "the magic pill" ? Det sammanfattar ungefär 80 % av den västerländska civilisationens syn på hur man fixar personliga problem. Maximala resultat på kortast tid med minsta personliga insats.

Det är de där 20 % av befolkningen som lyckas banta. Som kan skaffa en partner utan att göra en stor grej av det. Som kan skaffa en bra hälsa. Som är din chef. Som gör något av livet. Vad skiljer mig från dem?

När jag faktiskt kom ut efter två månader hade jag varit sängliggande större delen av tiden. Med andra ord hade mina muskler helt enkelt blivit mindre, då de inte användes, samt att tarmen inte kunde ta upp näring. Med andra ord hade jag inte något val än att gå ut och helt enkelt lasta röv. Med tiden blev runt huset runt kvarteret, till skolan, upp till lassalyckan och med ännu mer tid blev det fem kilometer på en kvart. Inget magiskt piller, bara en vilja att komma tillbaka till det vanliga livet.
"Jag kan inte, jag har kraftig benstomme" är bara en ursäkt för svag vilja och obefintlig motivation. Skelettet väger bara 14 % av kroppens vikt, och hälften av den vikten är vatten. Sju låtsasprocent är ingen ursäkt.
Man lever sitt jävla liv. Det finns inga empiriska bevis för reinkarnation, så gå ut och gör något med ditt liv. 
Allt fungerar.

fredag 26 februari 2010

A momentary lapse of reason


Det var fyra månader sedan jag satte mig ner och kastade ord. Vad har hänt under den tiden?

Egentligen inget. Förutom att stapelvaran Bishops Finger har inmundigats har jag gått in i en sån där period av alldeles för mycket tänkande och försök till att hitta logiska förklaringar till allt. Och visst är det jobbigt, för inte fan klarar man av det, och det går ut över skrivandet.


Men det har också fört med sig en hel del. Tankar om hur hela världen spände sina muskler för inte allt för längesedan. När man hade kraft att släppa lös the ultimate power of man, att med knapptryck utradera hela kontinenter. När Sverige hade något att säga till om, i form utav att vi var muren mellan öst och väst, som personen som går emellan bråk på skolgårdar. 
Jag tycker faktiskt att det är synd att Sovjet försvann. För när de gick under försvann också behovet av att ha något att säga till om, nämligen totalförsvaret av Svea Rike. 

Bergrum av kaliber som fortfarande imponerar på dagens största krigsmakt.
Ett flygvapen som de faktiskt såg upp till, med tillhörande motmedel på marken.
En armé som efter en månads förberedelse uppgick till över en miljon stridsberedda svenskar.
Planer på uppemot hundra svenska atomvapen.


Varför tar jag mig tiden att berätta om det här?
Det finns en anledning till att det hette kalla kriget. Just för att inga krig utkämpades, bortsett från proxykrigen i Afghanistan. Mycket tack vare Sveriges förmåga att spänna sig gentemot båda sidor. Vi var en starkt bidragande faktor till att det inte gick snett.

Efter att ha tänkt alldeles för mycket bakåt i tiden bestämde jag mig för att ge mig på en novelisation av en fiktiv händelse.


Natt. Lätt snöfall. Minus elva.
Från det kupolformade fönstret på flygplanet kan man se det mjuka, avvägda ljuset från en fullmåne, vars blåa ljus reflekteras i den snöiga isen mot vingen. Smala svarta linjer bildas där vingens symmetri skärs av stödpylonerna, och maskingeväret får en blå ton. Allting är en stilla, iskall overklighet. En overklighet med elva minusgrader i ett flygplan på tvåhundra kilometer i timmen över Östersjön.

I kragen på skytten Perssons vinterjacka har andedräkten frusit till gnistrande is. För bara en stund sedan ångade det upp ur nacken på honom. Svetten klibbade visserligen efter allt lyftande av utrustning inför starten (att man inte kunde ge någon annan den äran) men nu agerar den som en extra isbit i en läsk. En isbit för mycket, som gör det för kallt och vattnigt.  Fingrarna lever sitt eget liv i fickan, likaså fötterna som hade börjat stampa nästan instinktivt av kylan. En normal svensk bör inte befinna sig ovanför Östersjön klockan halv tolv på natten...

”Om det händer något ikväll, så händer det söderut” sa vår kapten.  Söderut, alltså lite höger om man tittar rakt ut mot den kalla vingen. Vi var nära gränsen nu. Isen hade inte hunnit så långt. Ett osymmetriskt men skarpt streck bröt den vita massan till en svart. Jag vände instinktivt kulsprutan och koncentrationen ditåt. Det började bli repetitivt, jävligt repetitivt, den där vita massan, det dova ljudet från motorn och den där elaka tystnaden. (Man önskar nästan att den lede Fi skulle komma, enbart för att få upp värmen och få åka hem)

Elva minusgrader och natt. Efter tre timmars flygning utan några ovanligheter har skytten Persson börjat vänja sig vid blicken av ett blåfruset landskap.
Söderifrån...  Okej. Hänger det på Persson ska ingen komma över det här havet obemärkt.
”Tänk dig att det är din gård som du ska försvara” hade vår kapten sagt... Nåja. Det är en stor gård och den är min i alla fall. Man skulle ha satsat på varvet ändå. Perfekt väder, runt tio minus på natten och nära noll på dagen. Och på natten fick man sova. Röka fick man också. Så underbart det hade varit med en cigarett, eller bara en halv…

”Aktivitet söderut! Repetera!” sade en raspig men ändå tydlig radaroperatör genom högtalarna. Det var det andra flygplanet i gruppen som hade fått upp en prick på sin radar.
”Borgedahl! De kommer, gör redo för helvete!” skrek jag åt andreskytten. Satan, de kommer nu, på riktigt också. Minst tjugo flygningar och det här är första gången något händer.

Visst är de välkomna. Han gjorde sig redo. De kom precis där han ville, snett nedifrån sett ur hans synvinkel. 500 skott i bandet, var tionde spårljus. Siktet hade han nollat genom att sätta upp plåtstycken på ena änden av skyttebanan. Det skulle gå rakt till 500 meter, sen skulle det sjunka.  När han såg månljuset reflekteras i fiendes cockpit skulle han bränna av det han hade i en salva på en sekund, vänta, en sekund… Säkrast att låta dem komma lite närmare. Det var ju trots allt bara spanare…

”De kan inte ha bråttom.” tänkte han. Minus 11. Visst känns det om man nu bara ska stå här och glo. Undrar hur de har det där hemma?
Men nu hörde han dem. Ett dovt propellerljud. Han visste vad det var, han kände igen ljudet. Samma som han hade hört under sina utbildningar. ”Två kilometer söderut, spanare!” vrålade han. ”Repetera!”.
Han nickade åt den andre skytten, som stod på hans andra sida. Nu kommer de…
Han drog slutstycket bakåt. Det raspade. Första kulan var i loppet, redo att antändas och utlösa ett helvete vartän det träffade. Den andre skytten gjorde samma sak. En iskall tystnad infann sig.

 

”En kilometer söderut, låg!” ropade radaroperatören.
Persson kramade handtaget och pressade kinden mot slutstycket. Han fäste blicken på första strecket till höger om siktesringen. Efter en kort stund fixerade ringen sig. Detta underverk hade nu anpassat siktet till flygplanets hastighet. Han skruvade lite tills dioptern stod på 450. Han var nu redo att möta vad som fanns där ute. Fienden skulle bara veta vad som väntade.
De kom allt närmare, och Persson undrade om han skulle bjuda in dem till middag, men plötsligt…

”500 meter söderut låg, GE VERKANSELD!”

Persson frös till. Siktet skiftade från rött till grönt ljus. Hela rotens skyttar krökte pekfingret. Avtryckaren åkte in. Slutstycket åkte framåt, och en dov smäll infann sig. Rekylen och ljudet samlade sig i Perssons bröst och han tappade nästan greppet om maskineriet, men han vaknade till när han såg 14.5 mm eld rita röda spår över Östersjön.

Siktet var ett mindre underverk i sig. Det justerade sig konstant då det var kopplat till hur flygplanet förhöll sig till kulsprutans riktning. De första 10 skotten gick över. Persson justerade därefter. Lite lägre, mera framför… och visst gick det. En salva på två sekunder hade träffat fiendens vinge.
Vår egen vinge blev för en stund gul. Gul efter att ett fientligt flygplan hade inkräktat på svenskt luftrum. Efter den stunden fanns inget hot mer. Det var över. Fienden försökte inkräkta söderifrån, vi agerade därefter och nu ska vi hemåt för en bit mat…