Det var fyra månader sedan jag satte mig ner och kastade ord. Vad har hänt under den tiden?
Egentligen inget. Förutom att stapelvaran Bishops Finger har inmundigats har jag gått in i en sån där period av alldeles för mycket tänkande och försök till att hitta logiska förklaringar till allt. Och visst är det jobbigt, för inte fan klarar man av det, och det går ut över skrivandet.
Men det har också fört med sig en hel del. Tankar om hur hela världen spände sina muskler för inte allt för längesedan. När man hade kraft att släppa lös the ultimate power of man, att med knapptryck utradera hela kontinenter. När Sverige hade något att säga till om, i form utav att vi var muren mellan öst och väst, som personen som går emellan bråk på skolgårdar.
Jag tycker faktiskt att det är synd att Sovjet försvann. För när de gick under försvann också behovet av att ha något att säga till om, nämligen totalförsvaret av Svea Rike.
Bergrum av kaliber som fortfarande imponerar på dagens största krigsmakt.
Ett flygvapen som de faktiskt såg upp till, med tillhörande motmedel på marken.
En armé som efter en månads förberedelse uppgick till över en miljon stridsberedda svenskar.
Planer på uppemot hundra svenska atomvapen.
Varför tar jag mig tiden att berätta om det här?
Det finns en anledning till att det hette kalla kriget. Just för att inga krig utkämpades, bortsett från proxykrigen i Afghanistan. Mycket tack vare Sveriges förmåga att spänna sig gentemot båda sidor. Vi var en starkt bidragande faktor till att det inte gick snett.
Efter att ha tänkt alldeles för mycket bakåt i tiden bestämde jag mig för att ge mig på en novelisation av en fiktiv händelse.
Natt. Lätt snöfall. Minus elva.
Från det kupolformade fönstret på flygplanet kan man se det mjuka, avvägda ljuset från en fullmåne, vars blåa ljus reflekteras i den snöiga isen mot vingen. Smala svarta linjer bildas där vingens symmetri skärs av stödpylonerna, och maskingeväret får en blå ton. Allting är en stilla, iskall overklighet. En overklighet med elva minusgrader i ett flygplan på tvåhundra kilometer i timmen över Östersjön.
I kragen på skytten Perssons vinterjacka har andedräkten frusit till gnistrande is. För bara en stund sedan ångade det upp ur nacken på honom. Svetten klibbade visserligen efter allt lyftande av utrustning inför starten (att man inte kunde ge någon annan den äran) men nu agerar den som en extra isbit i en läsk. En isbit för mycket, som gör det för kallt och vattnigt. Fingrarna lever sitt eget liv i fickan, likaså fötterna som hade börjat stampa nästan instinktivt av kylan. En normal svensk bör inte befinna sig ovanför Östersjön klockan halv tolv på natten...
”Om det händer något ikväll, så händer det söderut” sa vår kapten. Söderut, alltså lite höger om man tittar rakt ut mot den kalla vingen. Vi var nära gränsen nu. Isen hade inte hunnit så långt. Ett osymmetriskt men skarpt streck bröt den vita massan till en svart. Jag vände instinktivt kulsprutan och koncentrationen ditåt. Det började bli repetitivt, jävligt repetitivt, den där vita massan, det dova ljudet från motorn och den där elaka tystnaden. (Man önskar nästan att den lede Fi skulle komma, enbart för att få upp värmen och få åka hem)
Elva minusgrader och natt. Efter tre timmars flygning utan några ovanligheter har skytten Persson börjat vänja sig vid blicken av ett blåfruset landskap.
Söderifrån... Okej. Hänger det på Persson ska ingen komma över det här havet obemärkt.
”Tänk dig att det är din gård som du ska försvara” hade vår kapten sagt... Nåja. Det är en stor gård och den är min i alla fall. Man skulle ha satsat på varvet ändå. Perfekt väder, runt tio minus på natten och nära noll på dagen. Och på natten fick man sova. Röka fick man också. Så underbart det hade varit med en cigarett, eller bara en halv…
”Aktivitet söderut! Repetera!” sade en raspig men ändå tydlig radaroperatör genom högtalarna. Det var det andra flygplanet i gruppen som hade fått upp en prick på sin radar.
”Borgedahl! De kommer, gör redo för helvete!” skrek jag åt andreskytten. Satan, de kommer nu, på riktigt också. Minst tjugo flygningar och det här är första gången något händer.
Visst är de välkomna. Han gjorde sig redo. De kom precis där han ville, snett nedifrån sett ur hans synvinkel. 500 skott i bandet, var tionde spårljus. Siktet hade han nollat genom att sätta upp plåtstycken på ena änden av skyttebanan. Det skulle gå rakt till 500 meter, sen skulle det sjunka. När han såg månljuset reflekteras i fiendes cockpit skulle han bränna av det han hade i en salva på en sekund, vänta, en sekund… Säkrast att låta dem komma lite närmare. Det var ju trots allt bara spanare…
”De kan inte ha bråttom.” tänkte han. Minus 11. Visst känns det om man nu bara ska stå här och glo. Undrar hur de har det där hemma?
Men nu hörde han dem. Ett dovt propellerljud. Han visste vad det var, han kände igen ljudet. Samma som han hade hört under sina utbildningar. ”Två kilometer söderut, spanare!” vrålade han. ”Repetera!”.
Han nickade åt den andre skytten, som stod på hans andra sida. Nu kommer de…
Han drog slutstycket bakåt. Det raspade. Första kulan var i loppet, redo att antändas och utlösa ett helvete vartän det träffade. Den andre skytten gjorde samma sak. En iskall tystnad infann sig.
”En kilometer söderut, låg!” ropade radaroperatören.
Persson kramade handtaget och pressade kinden mot slutstycket. Han fäste blicken på första strecket till höger om siktesringen. Efter en kort stund fixerade ringen sig. Detta underverk hade nu anpassat siktet till flygplanets hastighet. Han skruvade lite tills dioptern stod på 450. Han var nu redo att möta vad som fanns där ute. Fienden skulle bara veta vad som väntade.
De kom allt närmare, och Persson undrade om han skulle bjuda in dem till middag, men plötsligt…
”500 meter söderut låg, GE VERKANSELD!”
Persson frös till. Siktet skiftade från rött till grönt ljus. Hela rotens skyttar krökte pekfingret. Avtryckaren åkte in. Slutstycket åkte framåt, och en dov smäll infann sig. Rekylen och ljudet samlade sig i Perssons bröst och han tappade nästan greppet om maskineriet, men han vaknade till när han såg 14.5 mm eld rita röda spår över Östersjön.
Siktet var ett mindre underverk i sig. Det justerade sig konstant då det var kopplat till hur flygplanet förhöll sig till kulsprutans riktning. De första 10 skotten gick över. Persson justerade därefter. Lite lägre, mera framför… och visst gick det. En salva på två sekunder hade träffat fiendens vinge.Vår egen vinge blev för en stund gul. Gul efter att ett fientligt flygplan hade inkräktat på svenskt luftrum. Efter den stunden fanns inget hot mer. Det var över. Fienden försökte inkräkta söderifrån, vi agerade därefter och nu ska vi hemåt för en bit mat…
