10 anledningar till att som man förkunna för sitt sällskap att omedelbar defekation stundar

För er som inte är födda 1942 betyder det kort och gott 10 anledningar till att en man måste meddela alla i sin absoluta närhet att en hot damn steaming shit-session utan dess like är på G. För er läsare vars kön buktar inåt istället för utåt kan det dock bli svårt att förklara exakt varför i helvete man behöver göra det - det ligger inte i er natur att berätta om det, ännu mindre njuta av det. Jag kommer därför försöka, i form av en skamlöst fånig lista, förklara varför att hindra en man från att göra nummer två kommer att resultera i minst två världskrig.

Hur kan ni lägga så mycket energi vid ett basalt kroppsbehov?
Ja, troligtvis för att det är sjukt jävla gött. Kvinnor har försetts med förmågan till kilometerlånga orgasmer medan vi män på sin höjd ska vara glada över att komma mer än en gång. Som en lösning på problemet gav Gud oss ett alternativ för de män som gillar the D. För att inte låsa ute en stor del av den manliga befolkningen från njutningen (som troligtvis inte är någon njutning alls för den man som inte swingar åt det andra hållet) så gjorde Gud en redundant backup - systemet fungerar åt andra håller också. Dvs, både in- och utgång.

Med andra ord är det inte bara kroppsligt skönt att lätta på trycket, utan även, vid stora lass, riktigt dundergött att lägga spräng i nordlig riktning, lackera om kaklet samt lätta på laddtrycket i turbon. Kär aktivitet har många namn, och som du säkert förstår har det diktats rikligt om detta.

Men till de tio anledningarna, vars ide jag fick härifrån (det ska ju vara jämställt, så här är det från en manlig synvinkel)

1. För att 100 % av befolkningen kan göra det, men att bara hälften njuter av det. Mörkertal bland män som ser det som ett behov finns säkert.
2. För att alla kollar snett på en när man förkunnar att laddtrycket ska lättas på.
3. Ingen berättar för andra män att laddtryckslättning inte är ett behov - det är en livsstil.
4. För att alla kvinnor reagerar så fruktansvärt negativt på att man har kroppsbehov. Det luktar äckligt? Jaha, din jävla andedräkt då? Andas är också ett behov.
5. För att det anses vara äckligt. Vilket det också är, men det är fortfarande sjukt gött.
6. För att det för alla människor är något man kan skämta om, utan problem. Den som aldrig skrattat åt bajshumor lever inte.
7. För att det värsta tänkbara scenariot för någon är att efter ölkväll och curryprovning på den lokala bodegan är att få akut förhöjt laddtryck. Speciellt i vita byxor.
8. Nu har en skitnödig inget som är jämförbart med mensvärk, men jag kan bara tänka mig att jag hade velat ta mitt liv om jag hade varit skitnödig konstant i en vecka utan att kunna göra något åt det.
9. Akut dåligt humör vid falkbehov kan förekomma, men det skämtar man inte om. THIS SHIT IS SERIOUS
10. För att 100 % av befolkningen behöver göra det men trots detta ses det som något hedniskt, sjukt och fel.

Kort och gott - det är din plikt som man att berätta för din omedelbara närhet att du ska släppa en teknisk falk. För vem vill inte vara med och dela glädjen? (eller vetskapen om att du nu har gjort det bästa man kan göra efter en arbetsdag)

A momentary lapse of reason #2

Återigen - den som är begåvad med vetskapen om vad en realitycheck är och kan se den när den kommer, den mår bra. Riktigt bra. En realitycheck, a momentary lapse of reason är när världen ruskar tag i dig och ropar "HEY YOU - du glömmer vad som är bra med universum!"

Livet är för kort för att ältas med. Livet ger å andra sidan inte ett endaste fuck om huruvida du bryr dig om det, för antingen är du i eller ur fas med det som sker. Du kan inte spjärna emot - du kan bara glida med. Den lilla vetskapen om att världen nickar åt ditt håll när du bara erkänner för dig själv att du inte ska springa åt fel håll utan bara åka med bussen tills den stannar. Och vet du hur bra det känns?

Nej. Så sluta kämpa emot och säg åt dig själv att inte ge hän åt motgångar. Acceptera att de händer och känn tacksamhet gentemot universum för det goda, and the universe shall give it back to you tenfold. Med tacksamheten kommer intresset för livet. Att titta längs med en tom gata och föreställa sig att alla byggnader och bilar en gång inte var mer än en tanke i någons sinne. Är jag tacksam?

Något enormt. Vetskapen om att det finns någon man kan trolla fram ett leende hos genom att fånle från kind till kind och bara lysa i ögonen med hela själen. Bilden av en själ utan läckande sömmar. Att erkänna sitt djupaste till ett sammetsklätt skrin, ett bricolage av känslor och att vara helt Lost For Words. Mitt ibland hela världens storm i grågröna korridorer, så levande, ger dina ord stöd likt ben. Wear your inside out, för det är lika vackert som alltid. Tacksam för världens bästa vecka och ett leende för alltid fastetsat i minnets korridor - så även Slow Dancing In A Burning Room.

Minst lika vackert som första gången jag hörde soundtracket till Assassin's Creed II. Du hör, så vackert som det kan bli med andra ord. Instant back shivering^99.

Realitychecken gav ny aptit på livet. En omställning - eller rättare sagt, göra verklighet av något jag sugit på av och till sedan jag fyllde 18, nämligen GMU. Å andra sidan;

Vi kan i bästa fall försvara oss i en vecka.

Det första man gör när man bildar sig en uppfattning om en arbetsplats är att skaffa sig en thorough bakgrundskoll. Vad gör de? Skapar raska gossar och rediga karlar samt kvinnor av rang utav gemene man. Varför? För att det behövs stabila människor som vet att hur tråkigt något än kan vara så måste det, om det är viktigt, göras oavsett om det är tråkigt.

Men när VD'n för företaget, eller i detta fall Försvarsmakten, går ut och säger att "Hey, skeppet sjunker" - då tänker man "STOPPA PRESSARNA LITE NU VA?"

För att sätta det hela i perspektiv - säg att Arsenal (eller dylikt stort lag) en dag skulle bestämma sig för att banta lite. Bara lite - vi har ju varit bäst i ett jävla bra tag, så varför inte optimera allt? Den som spar, han har.
Träningar dras in. Lönechecken bantas ner (till under rimlig nivå) och antalet biljettplatser sänks. Fine, mindre underhåll equals less spending.

När sedan matcherna drar igång så märker folk att något är fel. De spelar som ett gäng jävla sopor!
Hur kunde färre träningar, mindre råd från coacher, kostrådgivare och terapeuter resultera i en påse sönderslagen skit?

Visst, en extrem överdrift, och säkert något som en trögtänkt är snabb att hugga på - försvar och defence är inte samma sak. Men vad som spelar roll är liknelsen - för vem skulle göra något så urbota korkat som att aktivt förstöra det man personligen valt att ansvara över?


Eller för att vara så tydlig som man kan vara - det är inte ofta hjärnkirurgi behövs, men ändå läggs det inte ner. Det brinner heller inte konstant i hela Sverige, så varför lägger vi inte ner varenda brandstation förutom de som finns i Göteborg, Malmö, Stockholm och Boden? Alla i Norrland klarar ju sig så bra ändå...

För den oinvigde

...så har Sverige bantat FM sedan 80-talet. Perestroika, och helt enkelt för att det största hotet försvann. Ryssen kom nämligen inte. Byråkratin börjar bränna donuts på uppfarten av lycka - äntligen något att göra! Hur gick det? Lika bra som alla andra gånger den oinvigde skulle ta fram oljestickan och peta i det punkterade däcket; nämligen totalt jävelfel åtgärd på något denne inte har en aning om hur det funkar.

Koppla samman detta med att allmänheten, bevisligen, är mer intresserad av att leka knekt-for-hire i diverse U-länder istället för att FM ska göra det de faktiskt ska - dvs, verka avskräckande för Fi samt gå till handling för att bibehålla svenska statens teritoriella suveränitet och verka understödjande vid kris... det är deprimerande. Really. Svenska mentaliteten?

En fullskalig invasion må vara orealistiskt att ha som sales pitch för en total makeover av FM, men det är just det och inget annat som den ska användas till. Nämligen att förhindra ilskna ryssar som river upp just din gräsmatta medelst pansartraktor. På samma sätt som att man är villig att betala skatt för polis, sjukvård och att man kan köra sin egen bil till jobbet. Att högt stående militärer som faktiskt varit utomlands och sett hur illa det kan bli när man tummar på säkerheten fortfarande står fast vid att övergången från beprövad värnplikt till illa genomfört yrkesförsvar faktiskt är bra - vad borde en klarsynt människa säga då?

Avgå. Omedelbums.

Att förlita sig på NATO skulle lyda under samma princip som jag skrev tidigare (skamlöst lånat från Il Pirncipe, kap 12-14) dvs, att lånat försvar inte duger någonstans. Motivationen som med för alla andra handlingar måste komma inifrån - du måste med andra ord vilja försvara nationen tveklöst utan andra externa motiveringar. Minns ni frasen Sverige vill, kan och ska försvara sig? Antagligen inte.

Med andra ord - försvaret ska försvara Sverige. Inget mer eller mindre.

"Men vi kan inte göra det!"

Mja, bortsett från att du har totalt jävla fel - glöm inte följande:

• USA - Vietnam: 0-1 på bortaplan, med een massiv teknisk fördel
• Sovjet - Finland: 0-1 på bortaplan, med totalt numerärt överläge.
• Sovjet - Afghanistan: 0-1 på bortaplan, med både numerärt och tekniskt överläge.

Viljan att försvara är allt.

Oh and hey - tack för att du fick mig att dra tummen ur och börja skriva igen. I miss you.

As I can, not as I would

För ett tag sen skrev jag ett kort inlägg om sömn. Skamlöst stulet från Keith Richards självbiografi som jag streckläste med glädje. Exakt så kort och koncist som var nödvändigt för att någon som inte lider av det ska förstå allvaret i situationen - du går väl ändå inte och säger åt en cancerpatient att det löser sig om du går ut och motionerar? Vadå, äter du barn också?

Det är precis den där attitydjäveln som är problemet. Elallergi är en legitim sjukdom, men sömnproblem är bara något man intalar sig själv att man har på grund av en brist på jogging. Åtminstone om man ska tolka gemene doktors reaktion och lösning på problemet.

Hey doc, I can't sleep at night
Nej du, varför börjar du inte motionera?
Varför suger du inte av mig? (det enda rätta man bör svara på idiotiska påståenden)

Skämt åsido. Vi börjar om från början. 2010-isch:

Någonstans här börjar det. Perfekt minne för vad jag tror är användbar eller på något sätt viktig kunskap & information så sparas den med djävulsk precision. Skolan är nämligen lika rolig som en polsk valvaka ur den norska utrikesministerns synvinkel, tämligen torr och fadd. Menlös, helt enkelt. Det finns ingen utmaning. Jag hade precis fattat att civilingejör inte var min grej, alls. Inte med den matten som väntade. Es war kein Weg.

Istället fyller jag dödtiden med mina tre första pelarflikar - dvs, de flikar i webbläsaren som aldrig stängs, nämligen

• Flashback (säg vad du vill, du hittar inget bättre diskussionsforum)
• Wikipedia (Engelska. Svenska Wiki - sug av mig! Samma gäller dig som börjar babbla om källor. Nationalencyclopedin från 1982 är lika kredibel som källa som Bosse Barra)
• Skojade bara, det finns ingen tredje flik

Varför? För att jag kunde spendera tid med att läsa mer om skit som jag faktiskt brydde mig om. Kunskapsluckor som inte togs upp eller ens märktes av i skolan. Den totala avsaknaden av varför man skulle göra det man gjorde kopplat med nonchalansen för hur man faktiskt skulle tillämpa kunskapen.

Vi utbildar drönare. Kliché, men vilken kul uppenbarelse att få i skallen när läraren inte kan svara på hur man tillämpar något. Antagligen håller de en inlåst för att man inte ska drälla runt på stan och slåss.

Somnolensen smyger vidare

...men påverkar mig inte i större grad. Tills jag märker ett mönster.
Vissa dagar kunde man helt enkelt inte somna. Idag är en sån dag. Det finns inga symtom som varnar en i förväg, utan man märker det när det är försent. Det är knappast som a ton of bricks smashing your face, utan snarare som att en liten fitt-praktikant har grävt loss en fiberkabel utanför kontoret under ett jävligt viktigt registerunderhåll. Precis när sömne behövs - oj, var det en viktig kabel? Surt läge, för du kommer inte kunna somna förrän om 12 timmar, tops.

Bitch.

Såna dagar kom med jämna mellanrum, men för irreguljärt för att kunna tolkas som något seriöst. Stressig dag? Knappast, jag har ju inte gjort något vettigt idag så det är väl inte konstigt. Men när de kom tillbaka men djävulsk precision, precis på dagen som man faktiskt behövde vara alert på.

Men motion då?

Nej! Efter eldprov som att gå en mil klockan 5 på morgonen med 20 kg i ryggsäcken bara för sakens skull. Somnar jag inte efter det här så har någon jävel programmerat om mig i smyg. Somnade jag?

Givetvis inte. Visst, jag gick och la mig för att sluta ögonen i 6-7 timmar. Men sömnen? Se det mer som ett socialt tryck. Den som inte sover går på tjack. Det var mer som att ligga där och fokusera på andningen än att ge sig hän till den dimensionen som själen (förhoppningsvis) sticker iväg till under den tiden man faktiskt sover. En äkta batteriladdning, för att efter 8 timmar kunna vakna upp, gassa nyllet i morgonsolen och tänka "fan vad skönt det är att sova".

Den känslan har inte infunnit sig på 3 år.

Ur en psykologisk synvinkel finns det inte ens någon traumatisk händelse för tre år sedan. Det är blankt - precis som att någon less programmerare lagt in en rad svart kod bara för att se vad som händer. Will he perish, or persevere?

Ta bort sömn ur livets ekvation, och en klichéfylld dimma kommer att lägga sig över din blick. Själen blir styckad, kroppen knäcks på mitten och tankarna vandrar till samma slut - jag måste sova. Hunger och törst kommer inte ens till skalans första steg där sömnen är en solklar 10a.

Man vänjer sig, på gott och ont. Lär sig leva med att den statistiska drömsömnen som beksrivs i vetenskapliga avhandlingar bara är en dröm som inte ens är en avlägsen verklighet. Man lyckas vända tankegångarna till klassiskt fallskärmsjägeri - pergite. Man fortsätter att gå framåt, annars dukar man under. En enda kort sekunds tvivel och du trillar för att aldrig kunna resa dig upp igen. Du faller till platån under, ett avstånd på flera mil som du måste klättra själv för hand.

Typ så här. "Nej, du kan inte gå och lägga dig bara för att du är trött - pergite, ditt jävla as!

Bäste Johan Hassen Khemiri,

Med anledning av följande krönika så funderar jag på varför folk måste vara i vägen. Hela tiden. Vad är det för fel på er? Antingen går ni långsamt utan att veta om det, eller så hör ni ordet polis och tänker "fan, dessa jävla grisar".
Det är alltid polisens fel. Polisen fick dem att köra ner mellan en avstängd bro och drunkna. Polisen sköt ihjäl honom. Polisen skickar mig till en säker dödsdom. Alla tre meningar är rubriker, rubriker som medvetet glömmer den andra delen av kakan, nämligen verkligheten - nämligen att det alltid är individens fel.

Du, och enbart du, valde att begå brottet. Du fortsatte att köra trots att du blev invinkad och valde att köra på i 200, rätt ner för en bro med nedfälld bom. Du valde själv att gå emot lagen och stjäla, och du själv satte ditt eget och andras liv ur säkerhet genom att dra vapen. Det spelar ingen roll om det är på låtsas.

När en sån grundläggande brist för respekt av lagen och polisen finns så undrar jag fan hur ni kan fungera i ett normalt liv. Gör ni det? Hur känns det att hitta motgång och kränkning i livets alla hörn? Allvarligt - finns ni på riktigt eller spelar ni bara?

"Och här avbryter ni och säger: Men hur svårt är det att förstå? Alla måste ju följa Lagen. Och vi svarar: Men tänk om Lagen är olaglig?"

Här avbryter jag och säger det uppenbara - hur svårt är det att ha med sig ett stycke legitimation? Är det någon sorts oskriven regel att man som medborgare är undantagen från att kunna styrka vem man är? Körkort är en självklarhet att bära med sig när man kör bil. Det är knappast jobbigt att bära med sig detta även om man inte kör.


Jag ser inte en krönika. Jag ser en dagbok skriven av en gravt deprimerad människa med en offerkofta utan dess like. Består ditt liv inte av något annat än att bli kränkt?
Det enda jag kan se i ditt verk är historien om mannen som vägrade att bära legitimation.

Du är inte ensam.

• Varje gång man går förbi ett invandrargäng så håller jag ett stadigt grepp om ficklampan.
• Rädslan av att kritisera religion det minsta.
• Att nästan dagligen höra att det inte finns pengar till sjuk- och äldrevård, när det verkar som att invandringspolitikens budget är kopplad till en guldkälla som aldrig sinar.

Men vet du vad jag kan göra? Jag kan gå förbi utan problem. Det händer inget. De som man tror rånar gör inget. Den som talar sig varm över religion blir tyst och de logiska kretsarna kollapsar.

Varför kan du inte rycka på axlarna och se livet som det egentligen är - ett stort skämt? Sluta vara så fruktansvärt kränkt av livet, universum bryr sig inte om din reaktion till motgångar. Antingen följer du med livets ström, eller så kämpar du fruktlöst emot. Valet är ditt, dessvärre.

Spettekaka

Vi överväger att driva en civilrättslig process!

Verkligen? Är ni verkligen i position att driva en (vettig) "civilrättslig process"? HADE POLISEN FÖR AVSIKT ATT DÖDA HONOM? VA? SKOJAR DU?

Senast jag kollade var Polisen tvungen att fråga gärningsmannen huruvida vapnet i fråga var en atrapp eller inte, antingen via brevformulär eller via specialpedagog. No, really. Vi kör en hederlig jävla listjävel med saker som är tvärfel:

1. Rånarvapnet var en atrapp!
MEN GUD VAD BRA ATT NI MEDDELAR OSS DETTA EFTERÅT. Du hade kunnat, om du inte gillar att bli skjuten på, satt på en orange mynning på vapnet. Då hade snuten utan tvekan blivit din bästa vän. (Really - en rånare som inte kan fixa riktiga vapen?)

2. Advokatens tveksamma kunskaper om vad poliser får göra med tjänstevapen eller inte
Varningsskott. För. Helvete. Läste du det där extra kapitlet där orden DIREKT LIVSFARA nämns? Varningsskott mot flera automatvapen? Skulle vi gått fram och frågat? Återigen, det är brottslingens fel att han blev skjuten.  Tjänstefel? Snarare en tjänst.Till advokatens glädje kan jag meddela att vid alla tillfällen tjänstevapen dras och används blir föremål för en utredning - transparens i syftet att polisen inte ska agera Judge Dredd. Dock är det knappast till gärningsmannens fördel.

24 kap. 1 § BrB. Paragrafen tar bland annat sikte på att hot om fysiskt våld får mötas med lika mycket våld, eller mer vilket framgår e contrario av lydelsen "omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig. Det våld som kan brukas för att värja sig från hotet kan i vissa fall vara väldigt omfattande, se bland annat NJA 2009 s. 234. Vid bedömningen av om nödvärnsrätt förelåg i ett visst fall utgår man från subjektets syn på händelsen, det räcker således med att en person känner sig hotad för att få nyttja sin nödvärnsrätt oavsett om ett hot bjektivt förelåg eller inte. Om det faktiskt inte föreligger ett hot med någon ändå känner sig hotad och nyttjar nödvärnsrätten kallas det för en putativ nödävärnssituation och påverkar inte bedömningen.

Utöver detta finns det även något som heter laga befogenhet - 24 kap. 2 § BrB samt 10 § Polislag (1983:387). I detta fall kan den laga befogenheten att använda våld som medges i 10 § 1 st. 1 och 3 p. Polislagen. Att bära vapen och rikta det mot någon uppfattas universalt som hotfullt. Kolla på filmerna, för fan. Det enda problemet jag ser i det hela är när man ska se ett hot som neutraliserat - ska han släppa vapnet, lägga sig ner eller är den enda garantin två mot bröstet & ett mot huvudet? Det kan ingen svara på. Denna gången löste det sig på ett sämre sätt. Hade det varit ett riktigt vapen hade denna lösning fortfarande varit bäst. Tragiskt för familjen i fråga, men ännu värre om gärningsmannen hade valt att börja höfta iväg en kärve mot polisen. Det tar ett tag för skotten från en AK att stanna. Ungefär som en skenande dubbeldäckarbuss i 100 km/h. På en befolkad gågata. Med skolbarn.
Ni fattar nog.

3. Om det inte hade varit en atrapp?
En AK47 (låt vara med att påpeka att det minsann var en AKM, AK74 osv) är gjord för kort avstånd med höftskott. Betänk att rånaren knappast skulle ha för avsikt att lägga punktvis eldgivning med enkelskott - det hade kommit skurar inte bara åt polisens håll, utan allt i dess närhet.

Det ENDA som faktiskt skulle vara av vikt om det var en atrapp eller inte är om någon skulle fått för sig att anmäla kräket för att attrappen saknade orange mynning (Du som läser är mer än välkommen att lägga en anmälan - det är gratis)
För en gångs skull gör Aftonblaskan rätt och låter Oisin Cantwell säga som det faktiskt är.

Fristila något så in i helvete med bilder gör jag också. Regeln att aldrig blogga utan att vara folkilsk är en bra regel - dock sämre när man faktiskt inte blir så sur längre.

Summa sumamrum - ska du använda våld, var säker på att vinna. Kom inte med en häftapparat till Afghanistan, det fungerar inte. Det var du, och enbart du som bestämde dig för en snabb lösning på ett större problem, du som bestämde dig för att försöka ta en genväg till bättre ekonomi och enbart du som skrev under din egen dödsdom när du drog vapen mot polis.

Med stor risk för bias anser jag att den som riktar vapen mot polis inte förtjänar något annat.