Quantcast

söndag 15 september 2013

A momentary lapse of reason #2

Återigen - den som är begåvad med vetskapen om vad en realitycheck är och kan se den när den kommer, den mår bra. Riktigt bra. En realitycheck, a momentary lapse of reason är när världen ruskar tag i dig och ropar "HEY YOU - du glömmer vad som är bra med universum!"

Livet är för kort för att ältas med. Livet ger å andra sidan inte ett endaste fuck om huruvida du bryr dig om det, för antingen är du i eller ur fas med det som sker. Du kan inte spjärna emot - du kan bara glida med. Den lilla vetskapen om att världen nickar åt ditt håll när du bara erkänner för dig själv att du inte ska springa åt fel håll utan bara åka med bussen tills den stannar. Och vet du hur bra det känns?

Nej. Så sluta kämpa emot och säg åt dig själv att inte ge hän åt motgångar. Acceptera att de händer och känn tacksamhet gentemot universum för det goda, and the universe shall give it back to you tenfold. Med tacksamheten kommer intresset för livet. Att titta längs med en tom gata och föreställa sig att alla byggnader och bilar en gång inte var mer än en tanke i någons sinne. Är jag tacksam?

Något enormt. Vetskapen om att det finns någon man kan trolla fram ett leende hos genom att fånle från kind till kind och bara lysa i ögonen med hela själen. Bilden av en själ utan läckande sömmar. Att erkänna sitt djupaste till ett sammetsklätt skrin, ett bricolage av känslor och att vara helt Lost For WordsMitt ibland hela världens storm i grågröna korridorer, så levande, ger dina ord stöd likt ben. Wear your inside out, för det är lika vackert som alltid. Tacksam för världens bästa vecka och ett leende för alltid fastetsat i minnets korridor - så även Slow Dancing In A Burning Room.

Minst lika vackert som första gången jag hörde soundtracket till Assassin's Creed II. Du hör, så vackert som det kan bli med andra ord. Instant back shivering^99.

Realitychecken gav ny aptit på livet. En omställning - eller rättare sagt, göra verklighet av något jag sugit på av och till sedan jag fyllde 18, nämligen GMU. Å andra sidan;

Vi kan i bästa fall försvara oss i en vecka.

Det första man gör när man bildar sig en uppfattning om en arbetsplats är att skaffa sig en thorough bakgrundskoll. Vad gör de? Skapar raska gossar och rediga karlar samt kvinnor av rang utav gemene man. Varför? För att det behövs stabila människor som vet att hur tråkigt något än kan vara så måste det, om det är viktigt, göras oavsett om det är tråkigt.

Men när VD'n för företaget, eller i detta fall Försvarsmakten, går ut och säger att "Hey, skeppet sjunker" - då tänker man "STOPPA PRESSARNA LITE NU VA?"

För att sätta det hela i perspektiv - säg att Arsenal (eller dylikt stort lag) en dag skulle bestämma sig för att banta lite. Bara lite - vi har ju varit bäst i ett jävla bra tag, så varför inte optimera allt? Den som spar, han har.
Träningar dras in. Lönechecken bantas ner (till under rimlig nivå) och antalet biljettplatser sänks. Fine, mindre underhåll equals less spending.

När sedan matcherna drar igång så märker folk att något är fel. De spelar som ett gäng jävla sopor!
Hur kunde färre träningar, mindre råd från coacher, kostrådgivare och terapeuter resultera i en påse sönderslagen skit?

Visst, en extrem överdrift, och säkert något som en trögtänkt är snabb att hugga på - försvar och defence är inte samma sak. Men vad som spelar roll är liknelsen - för vem skulle göra något så urbota korkat som att aktivt förstöra det man personligen valt att ansvara över?


Eller för att vara så tydlig som man kan vara - det är inte ofta hjärnkirurgi behövs, men ändå läggs det inte ner. Det brinner heller inte konstant i hela Sverige, så varför lägger vi inte ner varenda brandstation förutom de som finns i Göteborg, Malmö, Stockholm och Boden? Alla i Norrland klarar ju sig så bra ändå...




För den oinvigde

...så har Sverige bantat FM sedan 80-talet. Perestroika, och helt enkelt för att det största hotet försvann. Ryssen kom nämligen inte. Byråkratin börjar bränna donuts på uppfarten av lycka - äntligen något att göra! Hur gick det? Lika bra som alla andra gånger den oinvigde skulle ta fram oljestickan och peta i det punkterade däcket; nämligen totalt jävelfel åtgärd på något denne inte har en aning om hur det funkar.

Koppla samman detta med att allmänheten, bevisligen, är mer intresserad av att leka knekt-for-hire i diverse U-länder istället för att FM ska göra det de faktiskt ska - dvs, verka avskräckande för Fi samt gå till handling för att bibehålla svenska statens teritoriella suveränitet och verka understödjande vid kris... det är deprimerande. Really. Svenska mentaliteten?

En fullskalig invasion må vara orealistiskt att ha som sales pitch för en total makeover av FM, men det är just det och inget annat som den ska användas till. Nämligen att förhindra ilskna ryssar som river upp just din gräsmatta medelst pansartraktor. På samma sätt som att man är villig att betala skatt för polis, sjukvård och att man kan köra sin egen bil till jobbet. Att högt stående militärer som faktiskt varit utomlands och sett hur illa det kan bli när man tummar på säkerheten fortfarande står fast vid att övergången från beprövad värnplikt till illa genomfört yrkesförsvar faktiskt är bra - vad borde en klarsynt människa säga då?


Avgå. Omedelbums.


Att förlita sig på NATO skulle lyda under samma princip som jag skrev tidigare (skamlöst lånat från Il Pirncipe, kap 12-14) dvs, att lånat försvar inte duger någonstans. Motivationen som med för alla andra handlingar måste komma inifrån - du måste med andra ord vilja försvara nationen tveklöst utan andra externa motiveringar. Minns ni frasen Sverige vill, kan och ska försvara sig? Antagligen inte.

Med andra ord - försvaret ska försvara Sverige. Inget mer eller mindre.

"Men vi kan inte göra det!"
Mja, bortsett från att du har totalt jävla fel - glöm inte följande:

  • USA - Vietnam: 0-1 på bortaplan, med een massiv teknisk fördel
  • Sovjet - Finland: 0-1 på bortaplan, med totalt numerärt överläge.
  • Sovjet - Afghanistan: 0-1 på bortaplan, med både numerärt och tekniskt överläge.
Viljan att försvara är allt.

Oh and hey - tack för att du fick mig att dra tummen ur och börja skriva igen. I miss you.

2 kommentarer: