Emotional hardcore. Ju mer du klagar över din situation, desto värre blir det. Vi vill inte höra din skit!
Som en del märker klagar jag. En hel del faktiskt, jag gillar det. För ni hugger ju emot direkt. Jag känner faktiskt en slags fascination över såna som inte kan anpassa sig, är helt dumma i huvudet eller gråter ut i lokaltidningen över att man måste sitta i fängelse för att man har stulit 250 tröjor, och så vidare. Det är så enkelt, ni finns ju överallt.
Har man tråkigt finns det alltid någonting att klaga på. Det är nästan sjukt. Man kan alltid svänga ihop en smörja om ett stackars emo.
Snart kommer någon antagligen böla över att jag inte har rätt att skriva det jag gör. Jag har all jävla rätt i världen att klaga. Jag har astma, ulcerös kolit, trattbröst, trasiga leder, oproportionella ben och armar och synfel. Men varför ska jag klaga? Jag överlever.
Jag hugger inte tillbaka. Jag är inte lika rolig.
En stor del av "vara sig själv" är att inte ta skit. Med andra ord misslyckas de ju det första de gör. "Du vet inte vad emo är, det är emotional hardcore...." Sluta käfta emot. Vad ska vi kalla dig om du inte är emo då? Ful?
Ät min skit! Språket förändras, till din eller min fördel.
Och för att summera, jag vill gärna se den som är över 25 och fortfarande är emo. Och om den har jobb. Praoen på ICA räknas inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar